Publicerad 3 jun 2026 kl 14.21
Operagruppen Kamraterna tolkar Challenger-katastrofen på Folkoperan.
Gunilla Brodrej får känslan av att bevittna en gruppredovisning.
Conny Thimander som Thiokol-managern och Linnea Andreassen som Ingenjören.
Foto: Nadja Sjöström / Kamraterna
Öppna bild i helskärm
Conny Thimander som Thiokol-managern och Erik Rosenius som NASA-managern.
Foto: Nadja Sjöström / Kamraterna
Öppna bild i helskärm
Alexandra Büchel som Läraren och Richard Hamrin som Astronauten.
Foto: Nadja Sjöström / Kamraterna
Öppna bild i helskärm
RECENSION. Är jag i själva verket ett uttråkat barn? På Folkoperan får jag känslan av att titta på en av arton redovisningar av ett konstnärligt projekt med uppdraget att tolka ”Challengerkatastrofen”. (Se dokumentärserien på Netflix. Otroligt haveri.)
Genom den fria operagruppen Kamraternas ambitiösa gestaltning av den tragiska kraschen 1986 tycks det nu vara tänkt att vi ska förstå saker om riskbedömning och förnuft. Om människans uppfinningsrikedom, hopp och strävan, men också om vår benägenhet till oförstånd, byråkratisk distans, prestige och arrogans. Allt det där är ju intressant, men varför sitter jag och tänker på en gruppredovisning trots att sångarna sjunger och musikerna spelar så väl?
För att: Houston, vi har ett överspel. De rullande ögonen och liksom sprättiga gesterna får det att krypa i kroppen. Man spränger in komiska element i en tragedi, men det är inte roligt.
Dock. Det ska sägas. Ensemblen är suverän. Sigrid Herraults effektiva libretto hörs glasklart.
Joel Thoor Engströms musik skapar såväl rymder som eruptioner.
På den stratosfäriska toppen svävar sopranen Alexandra Büchel, den medföljande, utvalda lärarinnan, tänkt att vara första civilpersonen i rymden, men hon fastnar i ett överdrivet scoutaktigt, ytligt trevligt uttryck. Mezzon Linnea Andreassens sjunger skjortan av de flesta, men hennes frustrerade ingenjör blir statisk och hennes nemesis på rymdteknikföretaget Thiokol, tenoren Conny Thimander, har en mimik som slår över i tröttsam buskis. Basen Erik Rosenius, håller sig på mattan i rollen som NASA-man. Det gör även Richard Hamrins saxofonspelande astronaut. En sån fanns verkligen ombord på Challenger och musikern som står för det instrumentet, inklusive syntsax, är Theo Hillborg – föreställningens stora behållning.
Joel Thoor Engströms musik skapar såväl rymder som eruptioner. Mest medryckande är en rytmisk squashscen, ja sporten. Jag får vibbar från ett 1980-tal där Ralph Lundsten och Jean Michel Jarre stod för sfärernas musik. Solisternas ensemblesång har potential att framkalla gåshud, men jag saknar en förhöjd känsla, att ett plus ett blev tre.
Operan lyfter inte.
OPERA
CHALLENGER
Komposition, idé och dirigent Joel Thoor Engström
Libretto Sigrid Herrault
Regi Ola Eliasson
Musikalisk ledare Karin Haglund
Ljusdesigner Torben Lendorph
Scenografi och kostym Rikke Juellund
Maskdesign Matilda Bragner
Videodesign Morten Just Hansen
Solister Linnea Andreassen, Alexandra Büchel, Richard Hamrin, Erik Rosenius och Conny Thimander,
Karin Haglund, piano
Theo Hillborg, saxofon
Mattias Rodrick, cello
Kamraterna på Folkoperan
Speltid cirka två timmar inklusive paus
Visa mer