Kontroverserna kring Invandrare för svenskar blottar en bristande publicistisk idé om programmet, och lockar fram ohederliga debattekniker.
Det här är en text från SvD Ledare. Ledarredaktionen är partipolitiskt oavhängig med beteckningen obunden moderat.
SVT har ett humorprogram som heter ”Invandrare för svenskar”. Det ska under lekfulla former och frågesportens format lyfta fram de fördomar som svenskar kan ha om invandrare, och i viss mån även det motsatta. Studiopubliken gapskrattar när svenskarna visar sig okunniga, antingen om att det finns skillnader mellan iranier och irakier, eller när någon gissar att ljudnivån i böneutrop når tusentals decibel. Man skrattar åt varandra, men också med varandra. Alla bjuder till, och programledaren balanserar tämligen väl i gränslandet mellan skämt på deltagarnas bekostnad och att hålla god stämning i studion.
Det är ett intressant experiment. Här sägs saker som jag tror att en del av deltagarna i andra sammanhang skulle känna sig kränkta eller förorättade över. Jag känner mig tveksam till hela konceptet, men tänker att det kanske är något som kan bidra till att tonläget i det offentliga samtalet utanför studion blir mindre stingsligt om man kan bjuda varandra på ett skratt. Å andra sidan hörs ibland frustration från svenskar med invandrarbakgrund över att bli stämplade som ”invandrare”, vilket man kan tänka att programmets upplägg snarast förstärker.