Trendspaningarna har fullständigt tagit över samtidskulturen.

Victor Malm varnar för det fulaste av fula ord – ”relevans”.

För få frågade sig varför Charli Xcx ”Brat” var en bra skiva.

Foto: NIPI / BACKGRID UK / TT NYHETSBYRÅN

Öppna bild i helskärm

KULTURKRÖNIKA. Träden har blommat, värmen anlänt och på vägen till dagis ber jag min dotter att lyssna på fåglarna som överröstar varandra i skogen bakom gården. Snart är det tyst igen, säger jag.

Höst och mull, vinter och snö.

Mellan hägg och syren är numera bara hägg och syren, en enda tid av fullkomlig svensk skönhet: färgerna exploderar och några veckor senare ligger blommorna våta på asfalten. 

Jag tänker på den där melankolin som en ironisk bild av kulturpessimistens grundkänsla. En konservativ impuls som å ena sidan inte tolererar förändring, och å andra sidan vet att förändring är en naturlag. Som dessutom, numera, bara går fortare och fortare. 

Hartmut Rosa, den sista världsförklarande filosofen, beskrev i ”Social acceleration” (2005) alltings tilltagande hastighet som en sorts dynamisk stabilisering: vårt samhälles överlevnadsvillkor är att allting hela tiden går fortare, att vår vardag fylls av fler saker och intryck. Paradoxalt gör det att egentlig förändring känns omöjlig. Världen står stilla.

Frenetiskt trampar vi vatten i nuet. 

Optimisten ger ju sällan goda skäl för sin inställning och framstår ofta som en sorts debil trendspanare.

Och till skillnad från optimisten (eller – förlåt – poptimisten) står kulturpessimisten vänd mot den enda egentliga förändringen som finns kvar, alltså förlusten. Våren, musikens kulturella betydelse, litteraturkritiken i tv och radio. Man blir en sorts domedagsperson.

Jag?

Skyldig, absolut.

Optimisten ger ju sällan goda skäl för sin inställning och framstår ofta som en sorts debil trendspanare, så i takt med tiden att hans ord per automatik saknar betydelse. Ett meme importeras från valfri del av internet, en redaktör lägger ut en text; en fras har blivit stor på Tiktok, en programledare ber någon rimligt ung förklara varför. Därför pratar alla om ”mob wife” eller ”dad legs” eller ”dark komvux”. En timme senare är fenomenet bortglömt för alltid.

Brat summer? 

Så heter en låt på en av årets roligaste skivor – ”Long time caller, first time listener” av brittiska Vegas water taxi. Sångaren Ben Hambro fabulerar ihop en skröna där polisen jagar alla som inte deltog i 2024 års illgröna Charli XCX-hajp och avslutar den med att låta Los Angeles brinna ner. Lite tramsigt, ja, men det tvingande i något så fånigt som en trendkultur formuleras bäst ironiskt: Man måste bry sig om den rådande kulturella hysterin. Ingenting annat är relevant. 

Charlie XCX gjorde sommaren 2024 illgrön.

Foto: STELLA PICTURES/DDP

Öppna bild i helskärm

Adjektivet gör numera ideologiskt grovarbete i kultur- och medievärlden. ”Relevant” är en ordergivning: detta är vad folk pratar om nu, och därför ska du som kulturellt uppdaterad människa vara intresserad. Analysen är uppmärksamhetssociologisk snarare än estetisk och historisk; den kulturella frågan kretsade inte kring vad som gjorde ”Brat” till en bra skiva (eller om den var en bra skiva) utan varför alla pratade om den. Kritikerna glömdes bort. Artikelmaskinen producerade en mängd gissningar baserade på magkänsla, alla med syftet att göra trenden meningsfull och motverka dess inneboende tendens att upplösas i ingenting, men utan att ta den jobbiga omvägen via estetisk eller historisk analys. 

Annons

Ser jag en trendspaning till skjuter jag mig själv.

Lyssnar man bara på Hartmut Rosa verkar det vara den enda utvägen. Accelerationen måste ju fortsätta. Skinnet ska ömsas igen och igen, och kulturell prestige måste vara samma sak som att först ge en cool förklaring till det absolut senaste, alltså en kändisrelation, en låt, ett plagg, vad är mindre viktigt. Men det verkar osannolikt. 

Det går så snabbt nu att vi närmar oss en punkt där hastigheten blir intressant i sig själv och då når vi den avslutande trenden: en analys av trenden som sådan, trenden som fenomen, trenden som livsstil, trenden som antropologi och samhällsstruktur.

Mest sannolikt har vi redan varit där.

Picassos ”Guernica” var en gång radikal motkultur.

Foto: FRANCISCO SECO / AP TT / NTB SCANPIX

Öppna bild i helskärm

Tänker man lite historiskt inser man dock en sak: det har inte alltid varit så här, och det kommer inte alltid att vara så här. Kulturen förändras oväntat och på mer djupgående sätt än vi anar inifrån det trånga lilla nuet. Hartmut Rosa har förvisso ett eget recept, den så kallade resonansen, som handlar om att ingå i djupare relationer med det varaktiga – naturen, religionen, konsten – men också om att återigen bli en historisk varelse, som vet och känner att saker hänger ihop över tid. Längtan efter att bli en sådan gömmer sig i trendkulturens nostalgi, som i dag hinner bläddra sig igenom halva efterkrigstidens modearkiv på några månader.

Man kan förstås älska farten och förändringen, och rimligen kommer kulturen i stort att fortsätta spegla accelerationssamhället, trenderna som överlappar varandra oändligt – men var är motkulturen?

Just nu, svår att se.

En motkultur värd sitt namn skulle nog, nu, sent på 2020-talet, gå ut på att öka avståndet mellan hägg och syren. Läxan från förra seklet heter modernism: en revolt mot den borgerliga relevansen måste överskrida protesten och erbjuda ett annat sätt att föreställa sig världen. 

I dag skulle en sådan kultursyn byta lite av det tvångsmässiga intresset för det nyaste mot lite djuphistoria. Den skulle vara upptagen av att utvärdera den estetiskt meningsfulla och originella formen, de långa linjerna, men samtidigt befriad från pessimistens outhärdliga melankoli. Det bra skulle (igen!) bli det som inte går att svälja helt och omedelbart. 

Victor Malm är kulturchef på Expressen.