Uppdaterad 7 jun 2026 kl 18.20Publicerad 7 jun 2026 kl 17.19
Tom Andersson, 27, var 300 meter från mållinjen på Stockholm Marathon.
Då föll han ner på knä och stupade rakt fram – sen vaknade han på akuten.
– Jag var på väg att komma in två minuter snabbare än mitt mål. Det är så surrealistiskt, säger han.
Senaste nyhetsklippen från Expressen.
Alla förberedelser innan loppet gick precis enligt plan.
Foto: Privat
Öppna bild i helskärm
Tom slog sig i ansiktet när han föll rakt ner på marken.
Foto: Privat
Öppna bild i helskärm
Detta var Toms tredje maraton.
Foto: Privat
Öppna bild i helskärm
Tom fick medalj, målgångströja och blommor av Maratongruppen som arrangerar Stockholm Marathon.
Foto: Privat
Öppna bild i helskärm
Tom Andersson är en van löpare. Detta var hans tredje maraton och uppladdningen inför hade gått precis enligt plan. Under loppet flög han fram och såg ut att nå sitt mål på under fyra timmar.
– Allt kändes hur bra som helst och jag kände mig superlätt under hela banan, säger Tom Andersson.
Men allt blev svart precis innan mållinjen.
– Jag vinkar till min kollega efter 35 kilometer, sen är mitt minne helt borta. Jag vet inte om jag har sprungit på autopilot eller vad som har hänt efter att det försvunnit.
Inga svar
Ett akutteam var bara tio meter i från Tom när han föll ihop. Han har fått återberättat att han inte hade någon puls och att de körde slut på två hjärtstartare.
Efter en kvart kom fyra ambulanser och Tom vaknade först på Karolinska. Där togs mängder med tester och han slussades mellan olika avdelningar. Men allt såg bra ut.
– Läkarna kan inte säga om det är hjärtstopp eller inte, men de utgår i från det, säger han.
Eftersom de använde hjärtstartare på plats och inte i ambulansen går det inte heller att analysera hjärtrytmen. De beslutade ändå om att operera in en ICD, alltså en liten hjärtstartare.
– Jag kommer leva i ovisshet hela tiden. Det är mer jobbigt psykiskt. Varför ser alla prover så bra ut och ändå har jag en ICD inopererad? säger Tom.
”Om jag vågar”
En vecka efter loppet fick han lämna sjukhuset och har nu börjat återhämta sig fysiskt. Men det mentala kommer att dröja betydligt längre.
– Alla läkare säger samma sak: ”Ett maraton är en enorm påfrestning för kroppen, men för en 27-årig, vältränad människa, ska det inte leda till ett hjärtstopp”. Det är det som är så jäkla konstigt och tråkigt, säger han och fortsätter:
– Det är så tvådelat. Jag är jätteglad att jag lever men samtidigt rädd över vad som har hänt och hur livet kommer se ut framåt.
Kommer du att fortsätta springa?
– Det kommer jag göra. Vi får se hur lång tid det tar innan nästa långdistanslopp, om jag ens vågar göra det, men löpa kommer jag att göra.