Jonas Bonnier
Uppdaterad 9 jun 2026 kl 10.56Publicerad 9 jun 2026 kl 10.05
Det här är ingen initierad sportkrönika – det är en objektiv sanning. Som vi alla väljer att blunda inför. Blunda hårt.
Snart ska vi läsa långa analyser om varför det blev som vi alla visste i förväg.
Foto: Claudio Bresciani/TT
Öppna bild i helskärm
Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Jonas Bonnier
Vi känner alla den person i bekantskapskretsen som gång på gång attraheras av fel person. Det är uppenbart för alla runtomkring, det kommer sluta i katastrof, men ändå finns det något som pågår – har det med feromoner att göra? – som förblindar vår vän och kommer att göra hen förtvivlat, olyckligt kär. Eller leda till en destruktiv relation som det krävs år att ta sig ur. Det finns även något poetiskt, nästan vackert, över detta, förstås. Att kärleken är irrationell, oemotståndligt passionerad, gör den till ett undantag, något alldeles unikt.
Om det inte vore samma sak med fotboll.
Här ligger ett litet land uppe i Norden, vars samtliga medborgare vet att det svenska fotbollslandslaget kommer förlora sina tre kommande VM-matcher, och den 26 juni är det över.
Då ska vi läsa långa analyser om varför det blev som vi alla visste i förväg. Miljoner tv-tittare ska sitta uppe om nätterna och klippa med ögonen och förbanna domare och tacklande tunisier, filmande holländare och japanska offsider som släpps igenom. Alltså, det här är ingen initierad sportkrönika, ingen spännande spådom, det är en objektiv sanning. Som vi kollektivt blundar inför. Blundar hårt.
Vi VET hur det kommer gå, men vi är ändå hopplösa romantiker
Eller, egentligen är det ännu värre. Det säljs VM-merch som aldrig förr. Varför inte slå till på ett helt kit, med blågula solglasögon, ett snitsigt armband och Sverige på ett badlakan? Det känns som det har lanserats en ny VM-låt i princip dagligen, och det har – jag lovar – refererats i tidningar till ”fotbollsfesten”. Men… är ni galna? Vad är det som händer? Detta går väl inte att skylla på feromoner?
Fotbollsfanatikern skulle självklart hävda att kärleken till fotbollen, hoppet som aldrig dör trots att det aldrig ens borde ha tänts, ÄR precis som kärleken till sin partner. Beviset är sommarens VM. Vi VET hur det kommer gå, men vi är ändå hopplösa romantiker.
Men kom igen! Idrottsintresse kan väl inte jämställas med kärlek? Det kan väl inte vara så att folk liksom ohjälpligt dras till fotbollen? Det måste ju gå att smyga in en rationell, logisk vilja i valet av sport att heja på?
Eller är det här media ska kliva fram och hjälpa till? Lansera en fräsch säsong av ”Bandy-fruar”. Ja, jag tittar på er, Carina Berg och Carolina Neurath. Om det blir någon nästa gång, kan ni inte passa på att välja någon som är riktigt bra på varpa? För det finns ju sporter där vi svenskar har rimliga medaljchanser. Tyvärr är inte längre herrarnas längdskidåkning eller ishockey några alternativ, Norge och Danmark har blivit för bra. Men till kubb-VM kom det 140 lag, (oklart hur många som faktiskt var från andra länder) och där plockades svenska medaljer som smultron om sommaren.
Risken, skulle jag vilja påstå, är att fotbollens magnetiska kraft – möjligen precis som kärlek – är obegriplig även för den drabbade.
Det är åtminstone så jag väljer att tolka min omgivning just nu. Att alla dessa kloka människor ägnar oändliga timmar i poddar och tv-studior åt att diskutera något som skulle må bäst av att inte pratas om alls, måste sättas upp på kontot ”charmigt” eller ”excentriskt”.
Och där har vi det: för den som lockas av blind kärlek och excentriska särintressen som motstår och övervinner alla hinder: börja peppa inför bandy-VM 2028!
Jonas Bonnier är författare och kolumnist i Expressen.