ESSÄ. På väg bort till Gamle Nobes för en öl mötte jag Henrik Brandao Jönsson. Vi bor grannar och vi hälsade genom hans traditionsenliga kindpussar. Jag suger på kindpussar och två gånger de senaste åren har jag svept mina läppar över hans för att jag inte böjer bak huvudet i rätta knicken. Det var en varm sommarkväll, tropisk natt, och vi snackade om det vi båda är bäst på att snacka om – sex, kärlek och dillchips (han älskar dem och jag hatar).
Jag skulle möta upp min syster Adina på Nobes. En av mina favoritbarer i Malmö eftersom de har så god vegetarisk kålpudding. Jag lyssnade på ”Rosanna” av Toto på vägen och slogs av hur SNYGGA alla jag mötte var.
Till skillnad från Jonatan Unge som går runt och säger att han blev så chockad över hur fula malmöiter är, så kände jag att jag LSD-trippade (eller tänker att en LSD-tripp känns eftersom jag är en av få i Malmö som inte har trippat på LSD).
Jag kom fram till baren och hittade ett ledigt bord ute, trots att klockan var 19. Jag lutade jag mig bakåt mot ryggstödet med ansiktet vilandes i solen för att vänta in Adina när jag upptäckte två tjejer som satt några bord bort. Mellan dem låg en snusdosa, två mobiler och en bok – min bok! ”Halva Malmö består av killar som dumpat mig”!
Jag ångrade att jag inte satt på mig lika snygga kläder som alla andra.
En stöt av tillfredsställelse gled genom kroppen av att se omslaget – boken lever!
Det var ett tag sedan jag såg den så här (har typ hänt tre gånger på fem år) men ändå började hybrisen bubbla i kroppen. Jag märkte hur jag sträckte ut min krumma rygg, kände efter att jag inte hade kaffe eller tandkräm runt munnen och ångrade att jag inte satt på mig lika snygga kläder som alla andra.
Jag försökte även rätta till håret och benan… vilket var hopplöst men det fick i alla fall lite mer volym.
När Adina slog sig ner mittemot mig och diskret nickade åt boken så låtsades jag som om det inte var en big deal. Även fast frågan – när kommer de upptäcka att de sitter bredvid självaste författaren? – var det enda som gick runt i mitt huvud.
Amanda Romare med sin egen bok och ett jätteporträtt på baksidan.
Foto: JENS CHRISTIAN
Öppna bild i helskärm
Det finns ändå ett porträtt av mig som täcker hela baksidan av boken. Ett fotografi som min lillebror ofta brukar titta på när han är hemma hos mamma och säga:
”De fångade ju inte din bästa vinkel direkt…”
Men ändå…
Eftersom jag satt mer inklämd på träbänken än Adina så var det hon som gick och beställde öl (eller… egentligen är det för att jag är lat, jag reser mig aldrig för att ta rundor). Hon köpte en IPA till sig och en Guinness till mig. Som vanligt hade jag glömt hur avslaget en Guinness kan smaka, ändå beställer jag det varje gång.
När jag var inne på min tredje klunk så hörde jag äntligen en av tjejerna utbrista:
”Gillar du boken då?”
Annons
Jag är så trött på alla incel-kvinnor.
Jag satte mig lite rakare, hann till och med snegla ner i väskan på pennan som låg där för en eventuell signering när den andra tjejen svarade:
”Gud nej…”, tjejen suckade, ”Jag är så trött på alla incel-kvinnor i Sverige som tycker synd om sig själva.”
Jag trodde mina skulderblad skulle skjuta ut sig ur nacken, så snabbt som de drog sig upp för att försöka gömma mig.
”Det finns ingen självrannsakan”, fortsatte tjejen, ”hon har uppenbarligen haft det svårt, men jag bara känner – get over yourself, alla människor strugglar.”
Amanda Romare med systern Adina i SVT:s ”Tvångstango”.
Foto: SVT
Öppna bild i helskärm
Bartendern som serverat mig och Adina öl stod som tur var mellan tjejernas och vårt bord för att torka. Jag försökte gömma mig bakom hans rörelser med trasan, eftersom skulderbladen inte hjälpte.
”Jag orkade inte heller läsa klart den”, svarade den andra tjejen. ”Hon känns… självupptagen.”
Jag stirrade på min Guinness.
Självupptagen? Jag är så trött på alla incel-kvinnor i Sverige som tycker synd om sig själva?
Tjejerna fortsatte att snacka om boken och jag sneglade mot bartendern, övertygad om att få en sympatisk blick, men till min förvåning tittade han bara ner på sin trasa och bordet. Helt oengagerad. Jag såg mig omkring för att se vilka andra på uteserveringen som hört tjejens recension, det fanns en hel del folk runt oss, men ingen verkade ha märkt sågningen. Stämplingen. Incelhånet.
Jag är väl inte självupptagen?
Eller Adina hade märkt det, hon stirrade på mig med blicken – snälla, gör ingen stor grej av detta nu.
”Jag är väl inte självupptagen?”
Adina tog en klunk av sin IPA.
”Jag trodde folk gillade mig…”, fortsatte jag, även om det var en lögn.
Jag är alltid rädd att folk ska ogilla mig, att sådana här saker ska hända.
”Ta inte det så hårt”, svarade Adina.
Efter några Guinness är Amanda redo att snacka med bordsgrannen.
Foto: JENS CHRISTIAN
Öppna bild i helskärm
Tjejerna hade druckit upp sitt vin och reste sig. Jag förberedde mig på en tyst konfrontation men de bara reste sig och gick förbi mig utan att se min förlåtande blick.
Jag beställde in en ny Guinness efter det, och en till.
Till slut var jag så full att jag började snacka med bordsgrannen (jag har försökt förtränga det men det går inte att glömma). Det var en ung kille från England.
”It was some girls here a while ago… they read my book, I don’t know if you heard about it? ’Halva Malmö består av killar som dumpat mig’. They thought I was a female incel.”
Annons
”Ahhh”, svarade killen.
”Yeah”, svarade jag, ”It’s going to be a Netflix shoooow.”
”Ahh…”
”Ska vi gå hem?” frågade Adina och såg sig omkring.
”I’ve done a lot for Malmo”, fortsatte jag, ”for the kommun. Do you know what that is?”
Killen nickade.
”But not once have the kommun contacted me, saying thanks…”
”That sucks”, svarade killen och reste sig.
Carla Sehn och Moah Madsen som Amanda och Adina i nya Netflixserien ”Halva Malmö består av killar som dumpat mig”.
Foto: Carolina Romare/Netflix
Öppna bild i helskärm
Jag nickade för att visa att jag höll med, sen vände jag mig till gänget på andra sidan.
”Känner ni till Halva Malmö?” frågade jag.
De skakade på huvudet.
Adina hade också rest sig nu.
”Ska vi dra vidare?”, frågade hon.
”Jaja, jag ska bara säga en grej till”, fortsatte jag och hoppade närmare mina bordsgrannar.
”Jag skrev en bok… om hur kräsna killar är… att de alltid siktar över sin liga… att de dumpade mig… var inte det en bra grej att göra?”
Jag lovade mig där och då att aldrig ha hybris igen.
Jag tyckte jag hörde ett – ja – runt bordet.
”Nu går vi”, sa Adina och drog upp mig på fötterna.
Vi gick förbi Mido (som har öppet dygnet runt) och köpte lite Hönökaka på hemvägen. Adina påpekade att jag inte kan hålla på att attackera människor som inte känner till mig.
”Men det var ju för de där tjejerna kände att jag var en nobody…”
”Det gjorde dom ju inte”, sa Adina, ”de läste ju din bok!”
Adina och Amanda Romare på vimmel på Expressens kulturfest.
Foto: SVEN LINDWALL
Öppna bild i helskärm
Jag skulle precis börja protestera när jag insåg att hon hade rätt. De visste vem jag var, vad jag hade skrivit, de hade blivit berörda, och med ens ångrade jag att jag tagit illa upp. Jag fanns i deras värld, jag låg kanske inte så högt i kurs, de gillade inte mig, men jag FANNS.
Med de tankarna (som fick mig att känna mig mycket bättre) sa jag hejdå till Adina och gick hem. Jag la mig i sängen, sov ruset av mig, lugn, trygg och helt omedveten om att jag tio timmar senare skulle vakna och möta det jobbiga faktumet – att jag kvällen innan betett mig mer som en självupptagen incel-kvinna än vad jag gjort i hela mitt liv.
Jag lovade mig där och då att aldrig ha hybris igen.
Några veckor senare när jag satt i en annan del av Malmö och tog en kaffe gick en av killarna som jag dejtade för flera år sedan (och som dumpade mig) förbi. Han var bara en meter bort men kände inte igen mig och till skillnad från min fyllekväll så kände jag en otrolig tacksamhet för Malmö och att man får vara så anonym i den här staden.
Av Amanda Romare
Amanda Romare är författare. Hennes bok ”Halva Malmö består av killar som dumpat mig” (2021) har premiär som tv-serie på Netflix den 11 september 2025.