Karin Olsson

Publicerad 11 sep 2025 kl 06.08Uppdaterad kl 09.09

Karin Olsson skriver om vanvården av offentlighetsprincipen.

Justitieminister Gunnar Strömmer (M).

Foto: MAGNUS LEJHALL

Öppna bild i helskärm

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Karin Olsson

Jag borde ha blivit glad över att hitta offentlighetsprincipen i vår kommande kulturkanon.

I stället kändes det vemodigt.

Öppenheten i Sverige tillhör alltså en svunnen tid? Som de formalindoftande kanonkamraterna ”Sjung med oss, mamma”, Heliga Birgittas uppenbarelser och kalkmålningarna i Härkeberga kyrka?

Naturligtvis är det inte så utredaren Lars Trägårdh och hans experter har tänkt. Rätten att ta del av allmänna handlingar är alltjämt en av Sveriges mest centrala grundlagsskyddade principer, som sedan 250 år varit avgörande för vår starka demokratiska kultur och jämförelsevis välskötta statsapparat.

Klart den ska med i kanon! Vi har ju varit ett föredöme i världen. Och redan 2023 skröt regeringen med att tryckfrihetsförordningen hade utsetts till världsminne av Unesco.

Den starka infrastrukturen för journalistik är uppenbart något statsledningen gärna framhåller.

Men i själva verket är vår offentlighetsprincip i dag i förfall. Varken socialdemokratiska eller borgerliga regeringar värnar den – tvärtom banar de väg för lag efter lag som minskar allmänhetens och mediers tillgång till information om hur Sverige förvaltas.

Gång på gång har offentlighetsprincipen underminerats.

Och medarbetarna på myndigheter, kommuner och regioner har – sannerligen – snappat upp signalerna. Den tidigare givna utgångspunkten att skyndsamt delge handlingar som reportrar och medborgare efterfrågar obstrueras allt oftare med maximalt krångel för att förhindra eller fördröja insyn.

Gång på gång undermineras offentlighetsprincipen. Det banar väg för korruption och maktmissbruk.

Till exempel kan uppgifter om allt från energibolag och bostadsbolag till IT-drift hos kommuner, regioner och privata aktörer i dag sekretessbeläggas med hänvisning till nationens säkerhet. Det har skapat ett kraftigt ökat utrymme för att neka utlämnande av handlingar.

Möjligheten till sekretess hos bland annat polisen och Kriminalvården är också rejält vidgad, även vad gäller tämligen trivial information. Uppgifter som tidigare varit tillgängliga, som statistik, personalärenden och resursfördelning, kan numera undgå offentlig granskning. Miljarder i skattemedel hanteras i dunkel.

Och då har jag inte ens nämnt GDPR-helvetet – EU-lagstiftningen som skulle skydda vår integritet men snarare verkar som ett byråkratiskt gift. Dessutom är det ett stort problem att myndigheter tolkar GDPR överdrivet restriktivt och felaktigt vägrar lämna ut handlingar, trots att de hade kunnat anonymiseras.

Visst kan ett försämrat säkerhetspolitiskt läge och nya förutsättningar som Natoanslutning kräva vissa omprövningar för att skydda svenska intressen. Det hade till och med en informationshungrig journalist kunnat stå ut med, om än motvilligt.

Men fördämningarna släppte långt innan Ryssland invaderade Ukraina.

Öppenheten går nu snabbt mot hemligstämpling och sekretesskultur. Samtidigt befinner sig Sverige i en bekymmersam utveckling med organiserad kriminalitet som infiltrerar våra institutioner och bryter ner tilliten.

Det om något borde få regeringen att sätta stopp.

Men statsminister Ulf Kristersson och justitieminister Gunnar Strömmer har inte imponerat, trots att den liberalkonservativa regeringen förmodligen skulle må bättre i själ och hjärta av att dra upp rullgardinen. Att hedra offentlighetsprincipen i verkligheten, i stället för att bara skryta om den i en kulturkanon.

Karin Olsson är biträdande chefredaktör på Expressen. Läs fler krönikor av henne i länkarna nedan.

LÄS MER: Så bröt Strindlöv tabut om romsk hederskulturLÄS MER: Gaza-uppropet har skadat Sveriges RadioLjudklippet gick inte att spela upp

Försök igen senare