Publicerad 13 jun 2026 kl 09.22

Foo Fighters Dave Grohl älskar rock’n’roll. 

Mest på gott, en del på ont.

Dave Grohl på en tidigare spelning i Sverige.

Foto: MAGNUS ANDERSSON / TT

Öppna bild i helskärmFoo Fighters – Strawberry Arena

Bäst: ”Walk”, med snacket om vad som hände i Götet för elva år sedan, blir speciell. 

Sämst: Alla gånger rocken blir jämntjock. 

Stämning: Känns som det tar sig ju längre kvällen lider för de 42 349 på plats. 

Spaning: Kolla låtlistan, nya plattan hamnar i skymundan. 

Visa mer

Dave Grohl har som bekant alltid varit en världsstjärna man vill ta en öl med. I självbiografin ”Storyteller” som kom för några år sedan berättar mannen som slentrianmässigt brukar kallas för rockens trevligaste prick sida upp och sida ner storögt om alla musikaliska hjältar han fått träffa och jobba med av någon anledning. Han, en helt vanlig snubbe som liksom råkar basa för ett av världens största rockband! Inte ens när han för ett par år sedan meddelade att han blivit pappa till en dotter med en annan kvinna än frun blev han helt av med sin hyvens-aura. 

Under spelningen i Stockholm, den andra under Europavändan av pågående världsturnén, framstår också Foo Fighters frontman som extra bjussig.

Sextetten spelar i nästan tre timmar (”Vi har låtar från trettio år, vi kan spela hur länge som helst”, hotar sångaren en bit in). Grohl ger oss förstås alla hits men även mer udda nummer som långa hyllningen till mamma i ”The Teacher”, och ”Marigold” med rötter tillbaka till Nirvana-åren. 

Grohls generositet visar sig även när de andra bandmedlemmarna under en utdragen del får köra låtar från sina gamla band. Tillbaka-maskinen plockar fram namn som No Use For A Name, Sunny Day Real Estate, The Wallflowers (”One Headlight”!) och The Germs. Och när det blir dags för nye trummisen Ilan Rubin att köra egna ”Tap Dancing in a Minefield”, byter Grohl och Rubin instrument. 

Dels framgår bytet med tydlighet att multiinstrumentalisten Rubin lika gärna hade kunnat ansluta till Foo Fighters som en flyhänt gitarrist. 

Dels händer det något med Grohl och uttrycket när Nirvanas gamle batterist sätter sig vid trumsetet. Det låter för ett ögonblick som något annat. 

För trots att de petar in ett akustiskt parti är en konsert med ett hårt arbetande Foo Fighters väldigt mycket rock med stort R. Jack Black-rock med reglagen på elva där Grohl tar i så rösten spricker. Och gitarrer som aldrig slutar riffa, gitarrer som ofta låter mycket men säger lite. ”Vet ni vad? Jag älskar rock’n’roll!” utbrister frontmannen i en utdragen ”The Pretender”. Ja, vi märker det, Dave. 

All heder däremot till veteranen Pat Smear, som konserten igenom ser ut som världens lyckligaste kompgitarrist. 

Arbetsmoral och låtkatalog är alldeles för starka för att det här ska bli en avslagen kväll. En halvtimme in rinner svetten från Grohls hårtestar i floder. Men det svajar något. För varje ”Learn to fly” som lyfter finns en ”Rescued” som tragglar. För varje enorm ”Walk”, en seg ”Rope”. Ja, ni fattar. 

Det är på dagen elva år sedan Dave Grohl missbedömde scenen på Ullevi och hoppade fel, bröt högerbenet och avslutade samma konsert på en stol med benet fixerat i gips. Inget i kväll slår det där. Alltså upplevelsen att ha sett något extraordinärt med Foo Fighters. 

Men en öl med snubben hade fortfarande varit kul att ta.

Betyg låt för låt

All My Life

  

The Pretender

 

Rope

Learn to fly

Rescued

Stacked Actors

These Days

 

Walk

My Hero

This is a call

No Son of Mine

 

Wheels

Marigold

Big Me

Under you

Times Like These

Generator

 

Your Favorite Toy

Spit shine

Invincible / Manimal / One Headlight /  Tap Dancing in a Minefield

Monkey Wrench

Nothing at all/I’ll stick around

Aurora

Caught in the echo

Best of you

The Teacher

 

Exhausted

Everlong

Visa mer