Svenska fotbollförbundet har ett allvarligt trovärdighetsproblem.

Det är hög tid för det att åtgärdas.

Inspirationsinlägg om hopp, handhållning och branta backar har motsatt effekt.

Isak om hatet: ”Tyvärr något man får leva med”

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Öppna bild i helskärmNoa Bachner

”Ni bär oss framåt – och nu reser vi oss tillsammans, för Sverige”.

Så inleddes budskapet som Svenska fotbollförbundet skickade ut i sociala medier efter att en flodvåg av ilska sköljt över den hiskeliga prestationen i Kosovo.

Någon speciellt lyckad diplomatisk insats blev det inte. 

Till och med experter på krishantering skakade på huvudet. Och det är klart: Förutom att påminna om SVT:s genanta ”Så bra kämpat, vi älskar er!”-hälsning till Peter Gerhardssons landslag efter VM-uttåget mot Spanien 2023 skapade hela textstycket ett konstigt intryck. 

Som läsare fick man intryck av att hela Sverige har ett gemensamt ansvar för den dåliga inledningen på VM-kvalet, och att chanserna till spel nästa sommar hänger på spelarnas, publikens och tv-tittarnas förmåga till resning. Men bortasektionen ligger inte golvad i Pristina. Det var inte den som stod tolv meter in på Kosovos planhalva när deras fjärde friläge ägde rum. Och det var inte tv-tittarna som förlorade mot Luxemburg tidigare i år.

Att en expert på krishantering uttalar sig ringar också in situationen. Krishantering äger rum när det är kris. Och det är kris. Igen. Om det ens rör sig om olika kriser. 

Landslaget är inne på sitt fjärde år av samma stressiga atmosfär.

Janne Andersson hade sjukdomsinsikt

Det är därför hög tid att fundera på skälen till att måndagens förlust i Pristina har utlöst en sådan orkan av irritation. 

Min bild är att det inte bara handlar om en match, utan ett trovärdighetsproblem. Det som stärks av insatsen i Pristina – och beslutet att skicka ut en glättig vädjan om mer hoppfull inställning framöver – är bilden av en organisation som inte riktigt vet vad den sysslar med. 

Herrlandslagets trendlinje pekar nedåt sedan 2021. Försöken att vända trenden misslyckas gång på gång. I korta perioder har tendenser till förbättring gått att skönja, men efter det snöpliga uttåget mot Ukraina i Glasgow har problemen mer eller mindre avlöst varandra.

Ukraina slog ut Sverige ur EM 2021.

Foto: LUDVIG THUNMAN / BILDBYRÅN

Öppna bild i helskärm

Janne Anderssons ledarstab gjorde flera försök att förnya spelsättet, men tappade ändå mark. 

Först genom att ramla ur A-divisionen i Nations League. Sedan med det misslyckade kvalspelet till VM 2022, där förlusterna mot Grekland och Georgien stack i ögonen. Samtidigt föddes bilden av att spelarnas bästa egenskaper hölls tillbaka av den spelmässiga ansatsen. Ropen på ett ordentligt omtag blev högre. 

Andersson hade förmåga till sjukdomsinsikt. Han gjorde egentligen rätt analys av läget och lanserade ett nytt spelsätt, men hade svårt att finna sig till rätta i det, speciellt med en skadekris i bakgrunden. Förflyttningen slutade med en ny nedflyttning i Nations League, en mörk sistaplats bakom Norge, Slovenien och Serbien och bara en seger på sex matcher.

Annons

Sedan dess har ett besvärligt glapp vuxit fram runt herrlandslaget. 

De allra flesta ser en underprestation utan slut. Spelarna borde kunna prestera bättre och nå bättre resultat än vad de gör. Men åtgärderna för att reparera det hela lyser med sin frånvaro.

Utbredd misstro mot besluten hos SvFF

I min värld är det där problemen börjar.

Fotbollförbundet har bytt ledning två gånger och genomlidit stor turbulens, det är en viktig parameter att bära med sig. Men som organisation borde man ändå ha lyckats presentera en trovärdig utvärdering av landslagsverksamheten och dess bästa väg framåt. Trenden borde ha vänt.

Sedan september 2022 har alltsammans i stället följts av en nationell problemsökning. Landslaget är ständigt omringat av starka åsikter om en ny riktning, och ämnet får eldunderstöd av en utbredd misstro mot besluten som fattas inne på SvFF.

Fredrik Reinfeldt och Andrea Möllbergs tid i toppen av förbundet lyckades inte vända trenden.

Foto: Christine Olsson / TT NYHETSBYRÅN

Öppna bild i helskärm

Det har sina skäl. Inför 1-1-matchen mot Slovenien hemma på Nationalarenan den hösten ombads den dåvarande generalsekreteraren Håkan Sjöstrand förklara vem som utvärderade förbundskaptenens jobb, och hur det gick till. Svaret spretade åt alla möjliga håll. Sjöstrand kastade bland annat fram Peter Wettergrens namn, mannen som alltså var anställd som assisterande förbundskapten och satt bredvid Andersson på bänken. 

Frågan verkade överraska honom. Någon process gick inte att hänvisa till, inget arbetssätt kunde beskrivas. Han hade inga svar.

Var en gyllene möjlighet

Förtroendekapitalet för hela apparaten har, som en följd av detta, rasat ihop. Det låter ungefär likadant inom den svenska elitfotbollen som på läktarna och internet.

Rekryteringen av en ny förbundskapten var en gyllene möjlighet att skingra misstankarna. Men ämnet Jon Dahl Tomasson har i stället fördjupat skepticismen. 

Processen för bytet av förbundskapten blev väldigt lång. Den grötiga situationen med Olof Mellberg gjorde inte saken bättre. När Tomasson väl anlitades beskrevs han som en leverantör av ”positiv attackfotboll”, varför det nu skulle vara ett ändamål i sig. Matcher mot Moldavien och Argentina kräver ju olika ansatser. 

Den valda spelmodellen har också skapat legitima frågor från start. Efter måndagens besvikelse har de fått svar som inte är speciellt roliga. 

Kim Källström möter medierna efter matchen i Kosovo.

Foto: JOHANNA SÄLL / BILDBYRÅN

Öppna bild i helskärm

Även om ambitionen är ett mer offensivt balanserat landslag är det naturligt att fråga sig om den valda metoden verkligen innebär högst sannolikhet för att ta bra resultat, vilket måste vara ändamålet. Sverige skulle ju inte skifta spelmässig mentalitet för att det är coolt eller kul, utan för att förbättra sina chanser att vinna matcher.

Annons

Och då följer nästa fråga: Har någon eller några på förbundet gjort bedömningen att Tomassons komplexa val av ansats ger landslaget störst möjligheter att vinna matcher? 

Förbundet kan inte likna Sportnytt

Efter matchen mot Kosovo kan man lägga Kim Källströms resonemang om att ”man kan missa mästerskap med olika spelsystem” och hänvisningar till Kosovos starka motivation att också spela VM bredvid förbundets stridsrop till Gula väggen och se ett mönster gå igen.

Att lyssna på Svenska fotbollförbundet kan inte vara en upplevelse som liknar Sportnytt, där tittaren ofta kan drabbas av intrycket att en speedway-tävling är epicentrum för idrottsvärlden just denna dag. Tvärtom behövs en gemensam verklighetsbild.

Och verkligheten kräver självrannsakan, ett erkännande av vad som inte fungerar, och en trovärdig vilja till kritisk utvärdering. Förbundet måste skapa mer förtroende för sina beslut. Så vänder utvecklingen. Inte genom uppmaningar om att alla som sliter sitt hår ska ta varandra i handen och ”resa sig tillsammans” med dem.