Uppdaterad 14 jun 2026 kl 07.44Publicerad 14 jun 2026 kl 06.00

Ett fotbolls-VM är lika mycket nostalgi och hopp som verklighet.

Victor Malm minns sin bästa fotbollssommar någonsin.

Gustav Lundgren och Viktor Gyökeres firade mot Polen i mars.

Foto: JESPER ZERMAN / BILDBYRÅN

Öppna bild i helskärm

Andreas Granqvist, Viktor Claesson, Gustav Svensson, Emil Forsberg och Albin Ekdal den magiska sommaren 2018.

Foto: PETTER ARVIDSON / BILDBYRÅN

Öppna bild i helskärm

KULTURKRÖNIKA. I juni 2018 satt jag på ett svalt kontor i Lund och skrev min avhandling. Dagarna var långa och min tid knapp. När jag gav upp för kvällen var korridorerna sedan länge tomma, dörrarna larmade och sätena på den annars så fulla bussen mot Malmö lediga. Långt in på natten låg jag vaken och läste. 

Den första gruppspelsomgången såg jag på kontoret, medan jag skrev, men fotbolls-VM i Ryssland tog fart, värmen la sig tjock över hela Sverige och en morgon såg jag inte meningen med att låta en dum diktanalys förstöra min sommar. Fick bli som det blev. På dagarna spelade mina vänner och jag basket på en plan vid Triangeln, på eftermiddagarna sågs vi på den nu försvunna baren LeLe, som lät oss ta med falafel från stället på andra sidan gatan så länge vi inte bad dem öppna köket, vi drack Norrlands guld för under femtiolappen och tittade på matcherna. 

Sverige förlorade mot Tyskland, men fan, det var på håret ändå, och vi slog ju Mexiko, och Schweiz, kunde det inte bli något av det här? Kvällarna blev längre och varmare. Marcus Berg gjorde allt utom mål. Viktor Claesson sprang som en troende. Albin Ekdal stod rätt. Jag hoppades.

På vad vet jag inte, Mbappé var ju för bra, trion Rakitić, Modrić, Mandžukić så överlägsen och jag var 27, snart 28, på tok för gammal för att hoppas.

Sverige spelar inte VM-finaler i herrfotboll.

Men på något trodde jag.

Efter finalen satt vi kvar och drack tills ölkylen var tom.

I den åldern står många och väger. Ungdomen ligger bakom en, konstig och pinsam, men dagarna är fortfarande öppna, alla tankar i futurum: ingenting har varit, allting ska bli. Hoppet finns för de hopplösa.

Jag tog förlusten mot England mindre hårt än jag tog förlusten mot Senegal 2002 eller förlusten mot Tyskland 2006, jag var vuxen och förhäxad av Pavard efter volleyn mot Argentina, den uttrycksfulle Mandžukić och Rysslands märkliga lag. Men maximen som Anna Hellgren spikade fast på de här sidorna i torsdags gäller inte för mig: Mitt största fotbolls-VM var inte mitt första. 

Solen låg över Bergsgatan i Malmö sommaren 2018, dagarna var långa och kvällarna längre, staden oroligare, samma bord varje eftermiddag. Människor kom och gick, bekanta och andra. Mellan matcherna pratade vi om det mörka som omslöt oss, skjutningarna, de tre som mördades på Drottninggatan, dådet i Lindängen några dagar senare, skotten i Nydala och på Östra Farmvägen. Efter finalen satt vi kvar och drack tills ölkylen var tom. Baren skulle stänga, bartendern ta ett flyg till Kina och något slags liv börja igen. Avhandlingen väntade. 

Vad är det man tror på?

Är detta en svensk härförare?

Foto: PETTER ARVIDSON / BILDBYRÅN

Öppna bild i helskärm

Åtta år senare tror jag ju inte, på riktigt, att Graham Potters gäng vaknar nyfödda i Dallas, plötsligt gjutna till ett lag redo att ge Holland en tråkig sommar. 

Jag har precis flyttat från en Stockholmsförort till en annan och ser matcherna på min lilla laptop medan familjen sover bland flyttkartongerna, jag dricker kanske en folköl. Tyst utanför. På dagen är jag på Expressens redaktion, på kvällen lagar jag mat och leker med min dotter, packar upp lådor. Tjeckiens försök till slutforcering mot Sydkorea strax före sex på morgonen smakade kaffe. 

I morgon klockan fyra mot Tunisien finns det många skäl att vara cynisk: Fifa är en rövarklubb, VM har blivit en stor reklampaus fylld av blåbärsnationer, allt är geopolitisk smuts och dessutom är Sverige kassa. 

Men produkten som Gianni Infantino säljer är oemotståndlig. Mästerskap är romantik hela vägen ner, en protest mot det upplysta förnuftets förnumstiga, ofta lata pessimism. Det omöjliga hoppet om att något stort ska hända. Så mycket av vuxenlivet handlar om att skydda sig mot besvikelser, att försäkra sig mot katastrofer, att cyniskt säga nej till sina drömmar och gå till jobbet, betala amorteringarna, storhandla. Nu ligger världen öppen i några veckor. Dags att hoppas. 

Victor Malm är kulturchef på Expressen.