När artilleriet skjuter sina klagosånger,
håll dig borta från fönster och balkonger.
Det där är en mycket fritt översatt minnesramsa av den sort som barnen här lär sig. Ett sätt att svetsa fast kunskap som kan betyda skillnaden mellan liv och död.
Det satte i gång något i skallen. Det är svårt att sluta göra krigsrim när man väl har börjat. Jag ska bespara er dem.
Men:
Det är svårt att förstå,
de tvingas vara vuxna,
de som skulle vara små.
Det ska det här reportaget handla om.
Det var en psykolog vi intervjuade häromkvällen som beskrev de barn hon möter som vuxna i små kroppar.
– Själva barnet i barnen liksom utraderat, sa hon.
Ja, kriget är en tjuv. Putin är en man som stjäl barndomar.
Han vittjar år på innehåll och vaskar drömmar. Nu står han i begrepp att sno ännu ett sommarlov. I frontstaden Cherson i södra Ukraina kommer ingen att bada i floden eller ta bussen till Svarta havets stränder. Solen är på fiendens sida. Låga moln, dis och dimma hade varit att föredra.
Expressens reporter möter Tanya som överlevde ett anfall med drönare. Överallt finns sönderbombade hus.
Foto: JENS CHRISTIAN
Längs vägarna står sönderskjutna bilvrak kvar.
Foto: JENS CHRISTIAN
Nät har spänts upp över delar av staden, ett försök att skydda invånarna från drönare.
Foto: JENS CHRISTIAN
Sjuåriga Dmitro är en av de bestulna. Nämn något som barn älskar att göra under normala omständigheter.
Han har aldrig gjort det.
Han vet inte hur det känns att åka karusell eller cykla snabbt i en nedförsbacke. Men han kan höra skillnad på inkommande och utgående artilleri.
Han får aldrig sätta fart längs en fotbollsplan eller springa barfota på en strand. Men han vet vilket underlag som är säkert att gå på och vilket som kan dölja minor.
I Cherson, där sjuårige Dmitro lever, har kriget parkerat i ett låst läge i fyra år.
Foto: JENS CHRISTIAN
Det är en förbannat solig dag i Cherson. En förbannat bra dag för ryska drönaroperatörer. En vänlig grönska ger ett visst skydd till invånarna. Det gör också fotpatrullerande soldater med blicken i skyn samt elektroniska system som stör ut drönarnas frekvenser. Ändå har en person redan hunnit dö. Jakten är i gång.
Fronten har legat absolut stilla i fyra år här. Attackerna saknar såväl taktiska som strategiska syften. Dödandet är ett självändamål.
Dmitro och jag träffas en trappa ner under kriget. Vi ritar var sin Tyrannosaurus Rex och småpratar. Det kan man göra ostört här dit ljudet från explosioner inte når.
Någonstans där uppe träffas en bil.
I rummet intill pågår en vild lek. Det låter här som det gör på vilken förskola eller fritids som helst, vart som helst i världen.
– I’m seven years old, I’m from Cherson, säger Dmitro, inte så lite stolt, på felfri Duolingo-engelska.
Han har bara några timmar på sig varje dag, då vill Dmitro hinna göra allt.
Foto: JENS CHRISTIAN
Många av barnen har aldrig upplevt annat än krig.
Foto: JENS CHRISTIAN
Vi snackar rymden och dinosaurier. Sen spelar vi ett frågespel som alla barn gör här. Den vuxna läser en mening och barnet ska gissa det sista ordet.
– Var uppmärksam på farliga tecken. Gå inte där de har satt upp…
– Varningsskyltar.
– Det är ingen leksak och ingen dekoration till ditt rum, går du nära exploderar den. Dess namn är…
– Mina.
Den är liten grön och den är livsfarlig, det är en…
– Granat.
High five på det. Alla rätt.
Den underjordiska fritidsverksamheten drivs av organisationen ”Mirne nebo Charkova” (Charkivs fredliga himmel) med stöd av Unicef. Själva utrymmet öppnades för ungefär två år sedan. För att miljön ska vara bekväm och hanterbar tar de emot cirka 20 barn åt gången.
En dag förra året kom filmstjärnan Angelina Jolie på besök. Alla andra dagar gör hon inte det. Dmitro hänger inte läpp för det.
Angelina Jolie vid ett besök i Ukraina 2022.
Foto: EDUARD TOMILCHENKO/AP/TT
Det tar tio minuter för honom att gå från sitt hem och hit. Det är en promenad genom olika stadier av livsfara. Men det kan inte hålla honom härifrån.
Värst är det när han lämnar huset där han bor i ett av de mer utsatta kvarteren. För bara två nätter sedan slog en drönare ner i grannens bil. Några dagar före det dödades en pappa och flicka när ryska artillerister riktade kanonrören mot en innergård. Varför, frågar du dig möjligen.
De hade väl lust.
Tryggt blir det först när Dmitro kommer ner för trappan hit till underjorden. Då kan den vuxna pojken äntligen bli ett barn.
Annons
Och som han är det. Fördämd leklust tränger upp som maskros ur asfalt.
– Jag älskar att vara här, säger han och ler med några mjölktänder på sniskan innan han tar fart med superhjältesprång in till kompisarna i det andra rummet.
En föreståndare stoppar leken ”springa från drönare” där ett barn utses till drönare och de andra ska fly.
På alla sätt försöker personalen pränta in vilka faror som kriget innebär.
Foto: JENS CHRISTIAN
Dmitro kommer hit varje dag. Hand i hand med sin mamma. Båda har de, liksom alla Chersons invånare utvecklat nya överlevnadsinstinkter. Hörsel har blivit känslig för speciella frekvenser. Vid ljudet av vinande propellrar söker de sig snabbt in under vad skydd som finns till hands. Särskilt en dag som den här är sinnena på helspänn.
Drönarna hänger i luften ryttlande som rovfåglar. Från de ryska befästningarna några kilometer bort, lobbas artillerigranater in över staden. Och som om inte det räckte, så är marken full av minor. Utskitna av en annan typ av drönare och med förfinad ondska formgivna för att väcka barns nyfikenhet.
Vad sägs om fjärilsform?
– Jag skulle inte kunna få honom att stanna hemma, det här betyder allt för honom, säger Dmitros mamma Iryna.
– Innan vi kom hit visste han inte hur man interagerar med andra barn, men nu… ja du ser själv.
– Hemma är vi nästan aldrig ute på gården; om vi går ut och hör en drönare flyga förbi, måste vi genast springa in igen.
Hur är det är att leva som förälder och varje dag veta att bara några kilometer bort finns viljan och förmågan att när som helst döda ens barn?
– Jag vet inte om du kan känna något av tyngden jag har i bröstet? Jag tror alla har den här, säger Iryna.
Varje dag fruktar Iryna för sin sons liv – och värdesätter varje ögonblick de har tillsammans.
Foto: JENS CHRISTIAN
Ja, tyngden hon talar om är påtaglig. Också jag som tillfällig gäst känner att bröstkorgen liksom väger ett kilo extra. Magen knyter sig vid plötsliga ljud.
– Det är en instinkt och ryggmärgsreaktion, jag tror jag kommer få leva med den alltid. Jag kommer nog aldrig vilja höra fyrverkerier, ens när kriget är över.
Dmitro kommer ut igen och lutar sig mot sin mamma. Hon ser på sin pojke. Snart måste de gå hem.
En konstig sak, säger Iryna, är att hon på sätt och vis uppskattar livet mer nu än före kriget.
– Varje stund får en helt annan betydelse när allt kan ta slut när som helst.
***
25 meter upp, på våning tolv i samma hus som förskolan, trängde blodet ner i betongen efter att Oleh Turchynskyi hade släpat sin fru Olena ut ur lägenheten. Glödgat metallsplitter brände i hennes kropp. Blodet förblindade henne.
Han sa:
– Allt ska bli bra.
Det blev det inte.
Tio månader efter att Molniadrönaren tog sikte på parets köksfönster ligger Olena ännu på sjukhus.
Hon stod i köket och lagade mat när attacken inträffade. Han var i rummet intill och klarade sig oskadd. I kalsonger kröp han fram till hennes kropp genom röken.
– Det var blod överallt.
Bilden är från räddningspersonalens kroppskamera efter attacken där Olena Turchynskyi skadades.
Foto: PRIVAT
Oleh Turchynskyi försöker reparera sitt hem så gott det går efter attacken.
Foto: JENS CHRISTIAN
Han minns attacken som om ett vakuum sög allt syre ur bostaden, sedan smällen.
I förra veckan attackerades huset igen. Här finns inget annat än bostäder.
Och en förskola för barn som inte får vara barn.
– Är det en tillfällighet eller inte?
Oleh Turchynskyi ställer frågan mer till sig själv och låter den vara obesvarad.
Det är eftermiddag och vi måste lämna Cherson. Attackerna brukar bli fler ju längre dagen går och drönarna flyger ofta över motorvägen som bara delvis är täckt av ett skyddande nät.
Vi ska bara stanna och ta några bilder på resterna av en bensinstation som attackerades föregående dag. Två människor dödades och elva skadades.
Vi träffar Tanya som överlevde attacken. Hon såg den stora Shahed-drönaren vända i luften och sprang för söka skydd. Hon hade just kastat sig ner när allt blev ett eldhav. Längre kommer vi inte i hennes berättelse. Drönardetektorn ger utslag och det är för farligt att stanna.
Synd. Tanyas historia förtjänar att berättas. Hoppas en annan gång.
Livet vore skönare
Med himlen fri från drönare.
Erik Wiman och Jens Christian på plats i Ukraina.
Foto: EXPRESSEN