Den brittiska konstnären David Hockney har gått bort, 88 år gammal.

Jonas Gardell minns hans extremt inspirerande, aldrig sinande nyfikenhet.

David Hockney på the Royal academy of arts 2016.

Foto: DAVID PARRY/SHUTTERSTOCK / SHUTTERSTOCK EDITORIAL/IBL

Öppna bild i helskärm

IN MEMORIAM. När jag senast var i England lekte jag med tanken att kontakta David Hockney och fråga om jag fick hälsa på. Komma med kaffebröd. Ta en fika. Förhoppningsvis bli bästa vänner. Med Hockney hade man en känsla av att det skulle kunna vara möjligt.

Hans konstnärskap, hur drivet det än var, så var det också ”vänligt”, om man får använda ett så vanvördigt ord i sammanhanget. Man bjöds in till det utan att han för den skull var enkel eller banal och han fick en aldrig att känna sig underlägsen eller ovärdig som andra konstnärskap ibland kan göra.

Det fanns en värme och lojalitet hos Hockney som var oemotståndlig. Hans mamma, hans vänner och bekanta blev hans modeller. Hans pojkvän Peter Schlesinger, hans bästa tjejkompis, Celia Birtwell och många andra vänner som han tecknade och målade av i porträtt efter porträtt genom år och decennier. Från vackra, odödliga ungdomar till åldrade farbröder och runda tanter.

Aldrig att han rynkade på näsan åt den nya tekniken.

Det verkar knappt som om man kunde undgå att bli ombedd att sätta sig i en stol eller en fåtölj för att bli förevigad av den ständigt produktiva (och storrökande) Hockney om man kom i hans närhet. Till och med personalen från hemtjänsten som hjälpte honom på ålderns höst fick sätta sig som modeller.

Alla alltid lika kärleksfullt genomskådade och avbildade.

I dödsrunorna över David Hockney kommer man säkert fokusera på hans ikoniska bilder från andra halvan av 60-talet och det tidiga 70-talet: ”A bigger splash”, ”Peter getting out of Nick’s pool” eller ”Portrait of an artist” – för allt i världen fantastiska tavlor från ett soligt Kalifornien fyllt med swimmingpools och evigt blå himmel och som med rätta gjorde Hockney till ett världsnamn.

David Hockney på Centre Pompidou i Paris.

Foto: DESSONS/JDD/SIPA/SHUTTERSTOCK / SHUTTERSTOCK EDITORIAL/IBL

Öppna bild i helskärm

Men det jag älskar allra mest med Hockney, förutom denna märkliga vänlighet, är hans extremt inspirerande, aldrig sinande nyfikenhet.

”Glöm det som förut var… nu gör jag något nytt”, säger Gud i Bibeln genom profeten Jesaja, och det verkar hela tiden ha gällt för David Hockney.

För fanns där en ny teknik så var Hockney den första att prova den och undersöka dess möjligheter.

På 70- och 80-talen gjorde han häftiga kollage av polaroid-bilder och instamatic-foton, när smartphones och Ipads kom började han genast utforska vad han kunde skapa med de program som de erbjöd.

Aldrig att han rynkade på näsan åt den nya tekniken eller de hjälpmedel en konstnär kunde ta till för sitt skapande.

David Hockney framför ”Studio Interior #4”.

Foto: MATT DUNHAM /AP/TT / AP TT NYHETSBYRÅN

Öppna bild i helskärm

Tvärtom ägnade han många år åt att studera äldre konst och lade fram teorier i boken ”Secret knowledge” om hur målare (hans kolleger från andra sekel) redan från medeltiden hade använt optisk lins och konkav spegel, hundratals år innan kameran uppfanns. Inte minst stora genier som Caravaggio eller Vermeer.

Annons

I ”Secret knowledge” skapade han trådar av samhörighet mellan konstnärer från olika epoker och platser fram till i våra dagar, och utan att någonsin fördöma eller avfärda – mötte allt med intresserad och nyfiken blick genom stora, runda glasögon.

Just nyfiken och inte avfärdande gjorde han sig också till mästare över den digitala tekniken som erbjöds och skapade fantastiska, ibland till och med rörliga, landskapsmålningar med hjälp av dem.

Det var som att ha biljetter till Lady Gaga eller Beyoncé.

Talande är att när Louis Vuitton-museet i Paris förra året fyllde hela sitt väldiga hus med bara David Hockney, valde Hockney inte bara att själv kurera hela den gigantiska utställningen, han fyllde rummen med huvudsakligen nya verk, skapade på Ipad, tillkomna de sista åren.

Och då var han nästan 88 år gammal!

David Hockney ställde ut på Fondation Luis Vuitton sommaren 2025. Här syns den ikoniska tavlan ”Peter getting out of Nick’s pool”.

Foto: Jenni Carter / © David Hockney, Art Gallery of New South Wales

Öppna bild i helskärm

Visst, i en sal visade han de legendariska swimmingpoolmålningarna men sedan var det Guds uppmaning från Jesaja som gällde: Glöm det som förut var, nu gör jag något nytt!

Och som publiken älskade det. Jag hade lyckan att se utställningen förra året. Det var som att ha biljetter till Lady Gaga eller Beyoncé, vi stod nervösa och förväntansfulla och köade i just den fålla som var vår tidsslot och när vi äntligen släpptes in var det med upprymdheten som när man som barn passerade entrén till Gröna lund.

In i det sista arbetade Hockney. Den allra sista utställningen är ännu pågående i London på galleriet The serpentine i Kensington Gardens. Utställningen har det för Hockney lika sympatiska som typiska namnet ”David Hockney: a year in Normandie and some other thoughts about painting”.

Den svenska konstnären Martin Wickström sms:ade mig när han sett den: ”En lång målning, lite som Bayeux-tapeten, som sträckte sig runt hela galleriet. Ett år i Normandie, med alla årstider, helt gjord i Photoshop. Uppiggande och inspirerande, en sann mästare!”

Så nu måste jag ta mig till London för att se den. Även om det är för sent att kontakta honom och fråga om man får komma förbi.

David Hockney är död. David Hockney är inte längre med oss.

Det är underligt, för han var en av dem som för min generation alltid funnits. Lite som Astrid Lindgren eller Lill-Babs.

Liksom när de gick bort fylls jag med en nästan personlig sorg, fast jag naturligtvis aldrig någonsin ens träffade Hockney.

Ändå känner jag att han fattas mig.

För liksom Astrid Lindgren och Lill-Babs kombinerade ett stort konstnärskap med att vara genuint älskad av såväl kolleger som den stora publiken.

Ett vackert resultat av ett människoliv.

Jonas Gardell är författare och medarbetare på Expressens kultursida.