Ta ut riktningen. Foto: Stefan Jerrevång/TTVisa mer
I en tid då många längtar tillbaka behöver Moderaterna visa vägen till en bättre morgondag.
Det här är en text från SvD Ledare. Ledarredaktionen är partipolitiskt oavhängig med beteckningen obunden moderat.
Vi lever i en nostalgisk tid. Så låt oss börja med en lärdom från åtskilliga guldåldrar. Som framgår av Johan Norbergs genomgång av sådana i boken ”Civilisationens topp” (Timbro) kan man få allt på en gång: växande rikedom, vetenskapliga framsteg, nya upptäckter, kulturell och mänsklig blomstring.
En sådan tid är dessutom nu. Sverige är bara ett av många länder som i modern tid gått från fattigt till rikt och med möjligheter som våra förfäder aldrig hade vågat drömma om.
Runt Östersjön finns numera ett flertal fredliga och fria demokratier med vilka vi handlar och samarbetar politiskt.
Vår del av världen har dessutom på många sätt blivit säkrare och tryggare. Runt Östersjön finns numera ett flertal fredliga och fria demokratier med vilka vi handlar och samarbetar politiskt.
Ryssland avviker med sina daterade imperiedrömmar, men visar också att den auktoritära samhällsmodellen gör länder fattiga och svaga. När den ryska diktaturen faller, eller åtminstone tvingas ge upp sina krigiska ambitioner i Ukraina, har Europa ett fantastiskt tillfälle att växa sig större och starkare. Denna europeiska skördetid kan komma redan under nästa mandatperiod – och Sverige är under nuvarande ledning en viktig partner i att göra det möjligt.
Ändå handlar så lite i den svenska valrörelsen om att våga blicka framåt. I den mån framtiden alls berörs är det för att tala om att andra partier kommer att göra saker värre. Samtiden är orolig, framtiden hotfull och många längtar därför tillbaka till en tid då man upplevde att allt var bättre.
I svenskarnas fall, helst till 1980. Det visar SOM-institutet vid Göteborgs universitet,som i årets undersökning ställt frågan: ”Vid vilket årtal var det svenska samhället som bäst?” Frågan är förstås fri att tolka som man vill. Många saknar helt enkelt tiden då de var unga och världen låg för deras fötter.
Politiskt uppstår dock ett intressant mönster. S, V och SD har både politiker och väljare som i hög utsträckning längtar långt tillbaka till 1970- och 1980-talen. Väljare till M, C, MP och L tycker däremot att 2000-talet var betydligt bättre, och även om KD:s väljare verkar märkligt förtjusta i år 1975 är många inne på 2000-talet. De gamla allianspartiernas politiska företrädare svarar gärna att det senaste året var det allra bästa – hittills.
I ena änden ett nostalgiskt rostbälte bestående av nationella och socialister.
På den här skalan har vi alltså i ena änden ett nostalgiskt rostbälte bestående av nationella och socialister. De tycks vilja återvända till bruksortens enpartidominans och gamla hierarkier – några för att de saknar makten, andra för att de saknar homogeniteten. I den andra änden finns ett blågrönt nutids- och framtidsblock som tycker att mycket blivit bättre i Sverige också på senare år, en utveckling att bygga vidare på.
Man ska förstås inte dra för stora växlar på denna mätning och tolkning, men den pekar på inte minst Moderaternas dilemma och potential.
Den här mandatperioden har Moderaterna visat att de besitter kompetensen att sköta statens begränsade men viktiga åtaganden, som brottsbekämpning, försvar och internationella samarbeten. Ändå har det inte riktigt lossnat, partiet går kräftgång i opinionen liksom den övriga borgerligheten.
Kanske för att M inte är ett nostalgiskt parti, utan snarare varit ledande i att komplettera och bygga ut det trånga folkhemmet med individualism, internationalism och en trygghet byggd på förkovran, företagsamhet och eget sparande.
I en nostalgisk samtid är det kanske inte vad majoriteten just nu efterfrågar, och den nuvarande regeringskoalitionen är därtill oenig. Men M borde ändå bejaka även sin teknikoptimistiska, marknadsliberala och frihetliga sida, inte bara den administrativt kompetenta.
Med en sådan bredare palett har Moderaterna mer att erbjuda väljarna. Och programmet skulle framför allt ge unika möjligheter att leda Sverige mot en bättre framtid, och få färre att längta tillbaka.