Hela världen trånar med blicken efter Sveriges anfallspar.

Inte undra på.

Alexander Isak och Viktor Gyökeres har anlänt till VM med något sällsynt: Kaos.

Foto: HEULER ANDREY/DIAESPORTIVO / STELLA PICTURES

Öppna bild i helskärm

Det blev en kväll man sent ska glömma.

5-1. Luften i Monterrey vibrerade. Fotbollen bjuder inte på lika glittrande ögonblick varje vecka, och det måste Zlatan Ibrahimovic ha känt när han satt på första parkett vid Donald Trumps UFC-gala och fick se slagskämpen Josh Hokit grabba mikrofonen och vråla ut konspirationsteorin om att Michelle Obama egentligen är en man.

Det var säkert toppen, men det var Sveriges pulvrisering av Tunisien också.

Premiärsmockan har väckt uppmärksamhet över hela världen, och allra flest blickar riktas mot det mest exotiska vi har: Ett anfallspar.

Nuddade inte bollen på en halvtimme

Bara timmar efter Yasin Ayaris avslutande raket var Spanien en halvtimme in på sitt outhärdliga premiärkryss mot Kap Verde när siffrorna sipprade ut.

Mikel Oyarzabal, lagets centrala anfallare, hade inte nuddat bollen. Inte en enda gång.

Det var första gången sedan mätningarna började 1966 som det hänt, och det kändes typiskt.

För den som tittade på fotboll fram till 2000-talets början var konceptet anfallspar något av det mest stilbildande som fanns, underblåst av Buster – en serietidning om fotboll – och historierna om Supermac och Bullen.

Oyarzabal – nuddade inte bollen på en halvtimme.

Foto: JOSE BRETON/AFP7/SHUTTERSTOCK / SHUTTERSTOCK EDITORIAL/IBL

Öppna bild i helskärm

Jag växte upp med det som en berättelse för sig. Två karaktärer, olika uppgifter. En stor, en liten. En på jakt, en kreatör. En som tog fajten, en som avslutade. Andy Cole och Dwight Yorke i Manchester United, Darko Kovacevic och Nihat Kahveci i Real Sociedad, Bergkamp och Henry, Shearer och Owen. 

Vissa spelare kände jag uteslutande till som gemensamt koncept: Chiles Ivan Zamorano och Marcelo Salas.

Men så svängde fotbollen. 

Blev populärt att spela utan anfallare

Premier League bröt med 4-4-2 som lagstadgad formation när utländska tränare började anlända på allvar runt 2005. Och kort därefter följde Spaniens ideologiska erövring. 

Fotbollen fick en ny grundformel. Bollinnehav, 4-3-3, kontroll. Inga längre bollar mot en gänglig kille som skarvade till en kort. Ingen forward som löpte ner i kanalen, likt Kennet Andersson mot Ryssland 1994, för att pricka skallen på sin parhäst, Martin Dahlin.

Med tiden blev till och med anfallaren som idé blev mer och mer kringskuren. 

Till slut populariserades idén om att inte ha någon alls. 

I Spanien, hela världens förebildsland med alla sina medaljer, sprang det förvisso en nia längst fram. Men han kallades ”falsk”. 

Utvecklat allergi mot det

Hela den här utvecklingen har hängt nära samman med fotbollens stegrande önskemål om kontroll. 

Annons

Det manifesteras genom VAR, mer skötsam publik, nya förslag på tävlingsformat och andra detaljjusteringar – men syns även i själva spelet.

I början himlade jag mest med ögonen åt allt muttrande om bollinnehav. Det kändes bakåtsträvande och kom mest från reliker som inte kände sig hemma i den nya fotbollen. 

Men nu finns legitim kritik. 

Foto: PETTER ARVIDSON / BILDBYRÅN

Öppna bild i helskärm

Pendeln har slagit fasansfullt långt ut, så långt att jag lider av fullt utvecklad allergi mot spel som går ut på att återvinna bollinnehav. Nu har det gått så långt att det gör mig tårögd. 

För mycket fotboll är försiktigt mekaniserad. Designad för att inte ta risker, utan tålmodigt vänta, trötta ut och mala i steriliserande system som klär av spelarna deras personligheter.

Ingen har varit mer kritisk mot det här än Uruguays förbundskapten Marcelo Bielsa. Fler och fler tittar på fotboll, säger han, men den blir allt mindre attraktiv. Spelarna som bär sportens popularitet slösas bort.

Under måndagskvällen fick han oväntat sällskap. Av Zlatan, som hade lämnat Vita husets kampsportsfestival och var gäst hos James Corden. Väl där fick han en fråga om vad som händer med fotbollen.

– Den nya generationen är mer programmerad, sa han.

Varje gång en ytter ställs mot en ytterback men vänder hem med bollen drabbas jag av samma tanke.

Det är bortslösad fotboll.

Förstår att det väcker avundsjuka

Tunisien spelade ett spel alla känner igen: Noggrann speluppbyggnad, sen spelvändningar och ett envist sökande efter öppningar. Helst av allt ville de ta sig fram centralt, men om det var trångt gick det bra att börja om.

Sverige hade en annan agenda, driven av radarparet som ställde till med tumult.

Viktor Gyökeres assisterade Alexander Isak till 2-0. Isak spelade fram Gyökeres till 3-1. Deras rörelse, initiativ och oberäknelighet slog sönder önskemålen om en lugn och välplanerad matchbild.

Jag förstår att det väcker avundsjuka. 

Motmedlet mot kontroll är kaos, och Sverige kommer med två kaosagenter, fria att skapa situationer som ingen har skissat fram.

Gyökeres drivmedel är övertygelsen om att han kan ta bollen och springa runt eller igenom allt han möter. Isak vet att ingen kan räkna ut vad som kommer härnäst om han får möjlighet att accelerera med bollen vid sina fötter. 

På många sätt har fotbollen försökt städa bort allt som påminner om oordning. 

Här kommer den farande i retroförpackning.