Publicerad 16 jun 2026 kl 12.00
Den svenska kulturkanonen väcker frågor om vem som formar berättelsen om Sverige.
Alexandra Pascalidou tycker att den statligt sanktionerade listan är ett tveksamt projekt.
Karl Gerhards ”Den ökända hästen från Troja” är med i En svensk kulturkanon.
Foto: KAMERAREPORTAGE/IBL
Öppna bild i helskärm
Alexandra Pascalidou är författare, journalist och dramatiker.
Foto: Thron Ullberg / Alexandra Pascalidou.com
Öppna bild i helskärm
Lars Trägårdh är historiker och föreläsare.
Foto: LISA MATTISSON
Öppna bild i helskärm
KULTURDEBATT. I dag ska jag samtala med Lars Trägårdh på ”Malmö möts” under rubriken ”Kulturkanon – vem formar berättelsen om Sverige?”.
Jag tycker om Lars Trägårdh. Han är bildad, nyfiken och så där amerikanskt generös efter sina 40 år i USA. Jag känner igen mig i honom. I utvandrarens nostalgi. I återvändandet till ett hemland som förändrats medan man varit borta. Vi är båda formade av rörelser över gränser. Han reste ut och kom tillbaka. Jag reste in och stannade.
När vi senast möttes i ett samtal gick jag därifrån med fler frågor än svar. Vilket är ett gott betyg. Kultur som lämnar oss med färdiga svar är sällan intressant.
Men sedan började jag tänka. Det är alltid då problemen börjar.
Lars Trägårdh har fått ett av de mest omöjliga uppdrag: Att sammanfatta Sverige i 100 verk. Som om den svenska själen vore en inventarielista hos Skatteverket. Som om man kunde väga Selma Lagerlöf mot August Strindberg, lägga Astrid Lindgren i ena vågskålen och Evert Taube i den andra och sedan komma fram till ett exakt mått på svenskhet.
Nu föreslås en ny stiftelse med en prislapp på omkring 170 miljoner kronor för att sprida och förvalta kanonen. När jag hör sådana summor vaknar min inre grekiska mamma. Hon börjar omedelbart räkna. Hur många bibliotek kan förlänga öppettiderna? Hur många fioler kan köpas in? Hur många teaterbiljetter kan delas ut? Hur många kulturskolor kan räddas?
Själv växte jag upp i ett hem utan böcker och akademiska examina.
Men jag tror inte att kärlek kan kommenderas fram. Och kultur är, precis som kärleken, en relation. Ingen människa har någonsin blivit förälskad efter att ha fått ett myndighetsbeslut hemskickat. Ingen har tänkt: ”Älskling, efter noggrant övervägande och med stöd i förordning 2026:14 har jag beslutat att älska dig.”
Ingen börjar älska poesi för att staten ber dem. Ingen gråter till en roman därför att en kommitté rekommenderar den. Ingen upptäcker litteraturen därför att någon pekar med hela handen och säger: Läs detta så blir du svensk!
Själv växte jag upp i ett hem utan böcker och akademiska examina. Det som förändrade mitt liv var inte en lista. Det var folkbiblioteket och kommunala musikskolan. Det var en pianolärare med tålamod nog att stå ut med mina övergrepp på tangenterna när jag hamrade fram Till Paris, till Paris. Det var Marjatta på biblioteket i Rinkeby som introducerade mig för Astrid Lindgren, Selma Lagerlöf och Vilhelm Moberg långt innan någon kom på idén att göra dem till integrationsverktyg. Där började min klassresa.
Bibliotekarien i Rinkeby tipsade om Astrid Lindgren…
Foto: Jan Collsiöö / TT NYHETSBYRÅN
Öppna bild i helskärm
…Selma Lagerlöf och…
Foto: TT NYHETSBYRÅN
Öppna bild i helskärm
…Vilhelm Mobergs böcker.
Foto: JAN DELDEN
Öppna bild i helskärm
Men det mest fascinerande med kulturkanonen är att den ledde mig till Karl Gerhard. Och för det är jag genuint tacksam. När jag läste om ”Den ökända hästen från Troja” slog det mig att kulturkanonen innehåller sin egen kritik. Av alla verk man kunde välja hamnade en kuplett vars budskap i princip är: Var försiktig med hästen som kommer med gåvor.
Karl Gerhard skrev den 1940 när stora delar av Europa hukade inför nazismen. Han var en av sin tids modigaste kulturarbetare. Med satirens vassaste verktyg angrep han eftergivenheten, blindheten, fegheten och oviljan att se det som fanns rakt framför ögonen. Och han blev censurerad.
Annons
Karl Gerhard hade förmodligen roats av ironin. Av alla verk som kunnat lyftas fram i kulturkanonen valde staten en kuplett vars budskap i grunden är att vara misstänksam mot maktens gåvor. Han hade sannolikt tackat för uppmärksamheten, skrivit en ny satir samma kväll och därefter riktat strålkastaren mot själva projektet.
Sverige har redan institutioner som ägnat generationer åt att vårda litteraturen och kulturen: biblioteken, universiteten, förlagen, teatrarna, folkbildningen, studieförbunden, Svenska Akademien och Litteraturbanken. Ingen av dem har byggt sin verksamhet på att tala om för människor vad de ska läsa. De har öppnat dörrar, väckt nyfikenhet och gjort det möjligt för människor att hitta fram till litteraturen på egen hand.
Kulturens uppgift är inte att fungera som nationens skyltfönster. Den ska ställa frågor, skapa friktion och ge plats åt berättelser som ännu inte fått höras. Det är därför kulturen alltid är lite större, lite stökigare och lite mer svårfångad än de system som försöker ordna den.
Berättelsen om Sverige skrivs varje dag.
Inte heller kan berättelsen om Sverige reduceras till hundra verk före 1975. Det råkar också vara året då jag kom hit. Som om Sverige slutade skriva nya kapitel precis när vi andra klev in i berättelsen.
Berättelsen om Sverige skrivs varje dag. Den skrivs i klassrum och bibliotek, i replokaler och på teaterscener, i storstäder, förorter och avfolkningsorter. Den skrivs av människor som ännu inte publicerat sin första bok och av barn som just nu lånar sin allra första roman.
Den dag staten tror att den kan fånga Sverige mellan två pärmar har berättelsen redan gått vidare. För Sverige är inget arkiv. Sverige är ett pågående samtal där nya människor ständigt kliver in och skriver nästa kapitel.
Alexandra Pascalidou är journalist, författare och dramatiker.
Fotnot. I dag 16.00 samtalar Alexandra Pascalidou med Lars Trägårdh på Malmö möter.