Erling Haaland spelar VM.
Självklart gör han mål – men det spelar ingen roll.
Lika stor som Zlatan blir han aldrig.
Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.
”Lika stor som Zlatan blir han aldrig”, skriver Noa Bachner om Erling Haaland.
Foto: BURT GRANOFSKY / STELLA PICTURES
Öppna bild i helskärmNoa Bachner
Äntligen tisdag, och dags för Norges efterlängtade återkomst till VM. För bara fjärde gången har det lilla, lilla landet bredvid Sverige tagit sig hit, och man måste förstås lyfta på hatten.
Det är inte enkelt att bryta med en så mästerskapsfattig fotbollskultur, men här kom Ståle Solbakkens spelare ut i Boston-solen, redo att göra upp med decennier av nederlag och skapa en efterlängtad distinktion mellan sin historia och landets öden i Eurovision, där de har rekordet i antalet sistaplatser.
Plats på scen: Erling Haaland.
Först glidtacklade han in ledningsmålet, sitt 56:e på 51 landskamper, och en stund senare, efter att svenskfödde Amir al-Ammari assisterat till kvitteringen, bröt han en svag hemåtpassning och motläggade in sitt andra.
Haaland och Ryerson firar segern mot Algeriet.
Foto: JAMES PATRICK COOPER / STELLA PICTURES
Öppna bild i helskärm
Ögonblicket var stort. Haaland är en av sin generations största, världens tredje bästa på sin position efter Harry Kane och Kylian Mbappé sedan ett par år tillbaka, och ett avtryck i VM var förstås viktigt för att bygga ut berättelsen om honom.
Den här sommaren kan han cementera sig som norsk fotbolls största hjälte genom tiderna – men i skandinavisk kontext finns ett glastak.
Någon Zlatan blir han aldrig.
Zlatan bröt sönder argumentet
Alla har inte förstått det än.
Det senaste försöket att tränga sig fram med åsikten att Haaland bara är några VM-mål från att bli en större spelare – det var hans och Zlatans ”legacy” som jämfördes – kom inte från Norge, utan hackkycklingen i Fox-studion, Alexi Lalas, känd för att ha fel om allt och komma med sinnesförvirrade spaningar.
Mittbacken från det amerikanska VM-laget 1994 vände sig till Ibrahimovic och berättade vad han tänkte.
Zlatan nickade. Jo, tjena.
Han tog emot påståendet med ro – och bröt sönder det.
Argumentet var enkelt. Zlatan berömde så klart Haaland och beskrev honom som en ”killer i boxen”, men sa att han själv var mer allround. Och ja. Så är det ju.
Zlatan: Ett helt språk.
Foto: BJÖRN LINDGREN / BILDBYRÅN
Öppna bild i helskärm
Distinktionen är inte svår. Haaland är en målskytt, en vältränad fotbollsmaskin. Men Zlatan, som gjorde 20 säsonger i världseliten, var en unik naturbegåvning, ett helt språk, medan Haaland, som tillhört elitskiktet i sex år, är ett ord, en sorts väldigt välfungerande funktion.
Jämförelsen är lite som den mellan Leo Messi och Cristiano Ronaldo. En spelare kommunicerar med sitt spel, den andra i siffror, och för de allra flesta som tycker om fotboll är det inte så himla svårt att avgöra vem som är störst.
Annons
Nej, det är kört för Haaland. Jag behöver inte ägna ämnet fler bokstäver.
Norge letar efter sin plats i de finare salongerna
Under sin VM-debut imponerade han, och jag ser fram emot att följa både honom och Norge genom sommaren. De är riktigt bra, men upprinnelsen har visat vilket stort behov de har av erfarenheten.
Sverige och Danmark har tillbringat många somrar på resande fot i varandras sällskap. Under decennier har vi tillsammans byggt upp den skandinaviska fotbollens rykte i världen, och lärt oss bära framgångar med integritet.
Norge vet inte riktigt hur man gör, utan försöker hitta sin plats i de finare salongerna, med vikingasiffror på ryggen och en överambitiös koreografi på läktaren, mer eller mindre stulen av Island.
Att den största supporterorganisationen heter Oljeberget medan ramsorna handlar om att befolkningen, med hjälp av sina naturtillgångar, har råd att köpa Sverige, ett land som vann sina första VM-medaljer innan Norge ens hittade sin olja, vittnar också om visst utrymme för en mer spännande kultur runt landslaget.
Men. Man får ge dem tid. Kulturer mognar. Även spelare.
Även om de aldrig blir som Zlatan.