Publicerad 18 jun 2026 kl 06.00
Olivia Rodrigo sjunger duett med Robert Smith på nya skivan – men något känns fel.
Linda Skugge lyssnar och inser att det är ”manic pixie”- tjejerna som ger henne lusten att leva.
Foto: ENRIC FONTCUBERTA / EPA EFE
Öppna bild i helskärm
Foto: JEPPE GUSTAFSSON / SHUTTERSTOCK EDITORIAL/IBL
Öppna bild i helskärm
KOMMENTAR. Det är en fantastisk sommarkväll och eftersom jag som vanligt är för tidig hinner tankarna bli många. Jag tittar på de unga tjejerna som likt min stream of consciousness-hjärna väller ut från tunnelbanan. Manic pixies. Girls whatever. De är klädda i minishorts, cowboystövlar, något linne. Inget mer. Ofta hatt. Och jag tänker på att allt är förgängligt och ”Sommaren med Monica” och på Bergmans önskan om respit för att få vara med ytterligare en manic pixie-tjej. Och på vad som hade hänt om Sylvia Plath hade gett Ted Hughes respit.
Harriet Andersson i ”Sommaren med Monika”.
Foto: ARKIV / ARKIV
Öppna bild i helskärm
En ung Ingmar Bergman.
Foto: FOLKE HELLBERG / DN TT NYHETSBYRÅN
Öppna bild i helskärm
När Sylvia dog hade Ted tre favorit-manic pixies. Han kallade dem A, B och C, där A stod för Alison och inte Assia. Men Assia fanns också. Så klart. Han visste inte vem av dem han skulle välja. Huvudbryderierna var stora och han dryftade detta ymnigt med sina vänner.
Undrar om Sylvia hade levt om hon gett Ted lite respit? Förmodligen.
Jag tänker på mannen som bad mig om respit. För att han ville vara med manic pixie-Maggan. Mannen som tidigare under dagen messat mig och bett om att få komma tillbaka, för att det tagit slut med älvan.
Jag sätter mig på en bänk, i lurarna sjunger Olivia Rodrigo en duett med Robert Smith och jag begriper inte varför jag inte går i gång.
Gracie Abrams.
Foto: Amy Harris/Shutterstock / SHUTTERSTOCK EDITORIAL/IBL
Öppna bild i helskärm
Jag som brukar älska alla nya poptjejer, som Gracie Abrams (som sjunger om att springa efter män som hon älskar trots att hon inte ens har träffat dem med sitt blödande hjärta i händerna, och hur glas går sönder utan att hon riktigt vet hur, och om hur männen låser henne ute men att hon krossar fönstret för att ta sig in) och Sofia Isella (som på att fullständigt icke publikfriande sätt lyckas fängsla miljontals fans genom att vara en backyard heathen läs: urtidskvinnan från helvetet, uppstigen enkom för att trollbinda alla män som för en gångs skull vill känna livet i sig, hon som flörtar med en kille som hon tror vill mörda henne, som tror att han vill ha henne men don’t know what that means).
Är det för att Olivia Rodrigo inte är en manic pixie jag inte går i gång?
Är det för att hon inte lyckas förhöja verkligheten?
Väcker Oliva Rodrigos låtar med flickskolepoesi-texter som ”I feel insane”, ”I’m going mad, I’m going crazy” och det farligaste hon gör är att ”skip a meal”. Frågor? Nej.
Väcker Sofia Isellas musik och bildspråk frågor? Ja!
Jag tänker på den finaste komplimang jag någonsin fått.
Manic pixies kan skapa konst. Sälja en dröm. Utan trosor och i lång volangkjol och någon gammal slokhatt cyklar de rakt ner i kanalen i Amsterdam och får fansen att våga lite mer. Trots att inget mer varaktigt hände än att de vaknar i en park med ytterst vaga minnen från natten.
Jag tänker på den finaste komplimang jag någonsin fått. ”Att ligga med dig är som att ligga med en borderline som inte har borderline.”
Honom ämnar jag ge respit. Plus manic pixies att vara med. Som en gåva. Medan jag ser på.
Där Sofia Isella är, som hon själv sjunger, ”art you can fuck” har Olivia Rodrigo inte bara trosor, hon har mamelucker och hennes övertydliga flickskolepoesi kommer aldrig få någon att känna livet i sig.
Hemligheten bakom manic pixie-tjejerna måste vara att de får oss att överleva. I alla fall en dag. Likt dagsländor. Art you can fuck. Sommaren med Monika.
Linda Skugge är författare och skribent på Expressens kultursida.