Malin Siwe

Publicerad 24 jun 2026 kl 06.15

Förväntningar om det perfekta livet är en olycka. Men att uppfostra till förnöjsamhet är inte vårdens sak. ”Existentiell hälsa” hör inte hemma i politiken.

Birgitta Ed, gift med statsministern, var inte först med existentiell hälsa.

Foto: IDA ÅKESSON / SPA

Öppna bild i helskärm

På Fållökna erbjuds man i höst samtala om vikten av tystnad.

Foto: PATRIK C ÖSTERBERG / MEDIABILD

Öppna bild i helskärm

Socialminister Jakob Forssmed, KD, vet att livet har mening.

Foto: SVEN LINDWALL

Öppna bild i helskärmMalin Siwe

Mycket kan man säga om statsministerns hustru, prästen Birgitta Ed. Men det är knappast hennes fel, eller förtjänst om man så vill, att socialminister Jakob Forssmed, KD, intresserar sig för ”existentiell hälsa”.

Visserligen köpte hon hon och hennes polare Göran Thorstenson herrgården Fållökna i oktober 2023 för att göra stället till en mötesplats för för just ”existentiell hälsa”. Men det är inte Ed som myntat begreppet.

Redan 2015 gavs det nationell konferens på temat i Västerås, där stiftet, länets kommuner, landstinget och Mälardalens högskola medverkade.

Sedan dess har landsting döpts om till regioner och högskolan i Mälardalen upphöjts till universitet, men begreppet ”existentiell hälsa” har inte fått någon definition. 

Ändå används det allt flitigare. Bland annat av Jakob Forssmed som beställde en rapport av Folkhälsomyndigheten om hur denna mystiska aspekt av friskhet kan tas in i det breda folkhälsoarbetet.

Det rimliga som individ är att se på livet som en normalfördelningskurva. Rätt ofta är det lite halvdant, oftast är det helt okej.

Socialministern hänvisar till att WHO tycker att det är viktigt med existentiell hälsa. Även om världshälsoorganisationen använder ordet ”spiritual”, alltså andlig. 

Men att luta sig mot olika FN-organs proklamationer är vanskligt, de rör sig ofta i utopiska trakter. Ta definitionen av hälsa från 1948:

”Ett tillstånd av fullständigt fysiskt, psykiskt och socialt välbefinnande, inte endast frånvaro av sjukdom eller funktionsnedsättning”.

Fullständigt välbefinnande. Inte bara välbefinnande. Och det på alla fronter. Då torde de flesta människor räknas som sjuka typ 97 procent av sin livstid.

Och kanske det är en sådan totalt orealistisk hållning som ligger bakom de känslor av besvikelse och oro som präglar mångas liv i dag. Man har fått sig itutat att man kan bli vad man vill, vilket är bortom förstånd förljuget, och sen gick det inte. Man tror sig ha brustit i ansträngning och kontroll när allt inte är tipptopp hela tiden. 

Man scrollar klipp om att optimera: det är looksmaxxing, sleepmaxxing och sedan i vintras det som översattes till att skavmaxxa. Det senare betyder att utmana den egna föreställningen om att allt ska vara perfekt, att tillåta sig bjuda hem folk på middag fast listerna inte är torkade.

Men liksom – det är ju livet: lite smuts i hörnen, dålig sömn då och då, kärlekshandtag.

Det rimliga som individ är att se på livet som en normalfördelningskurva. Rätt ofta är det lite halvdant, oftast är det helt okej. Lika sällan som det är klappuselt är det alldeles underbart.

Det kan jag predika som skribent, i samtal med vänner och obekanta. Men den formen av diskussioner hör hemma i det civila samhället, utan att staten kommer stickande med bidrag i den breda folkhälsans namn. I sjukvården hör de inte hemma, även om någon skulle påstå att vore förebyggande. Det påstås om ungefär vad som helst.

Alltså. Folkhälsomyndigheten vet inte vad existentiell hälsa är. Ändå föreslår man att det fluffiga fenomenet ska synliggöras, stimuleras, skaffas kunskap om, utforskas och utvärderas. 

Nej, nej och åter nej. Sverige har gott om reella problem där offentliga insatser kan göra skillnad. Livets mening får människor finna på egen hand.

För övrigt ägnade sig Sigtunastiftelsen åt existentiell hälsa flera år före Birgitta Ed köpte Fållökna.

LÄS MER: Sveriges statsminister får inte ens misstänkasLÄS MER: Han kan ha kläckt årets sämsta idéLÄS MER: I KD:s värld mår alla dåligt innerst inne