Simone de Beauvoirs ”Mandarinerna” har länge uppfattats som en nyckelroman över franska intellektuella. 

Ebba Witt-Brattström läser om romanen och överraskas av dess mossiga kvinnosyn. 

Simone de Beauvoir föddes 1908 och gick bort 1986.

Foto: TT NYHETSBYRÅN

Öppna bild i helskärm

Ebba Witt-Brattström är professor emerita i nordisk litteratur.

Foto: OLLE SPORRONG

Öppna bild i helskärm

RECENSION. Simone de Beauvoirs ”Mandarinerna”, utgiven 1954, är en modern klassiker. Romanen utspelar sig i Paris intellektuella vänsterkretsar strax efter befrielsen från tyskarna och vid kalla krigets början. Deporterade och avrättade kamrater sörjs, de överlevande känner skam och kollaboratörer lever farligt. Romanens två huvudpersoner – författaren Henri Perron, motståndshjälte och redaktör för tidningen L’espoir (”Hoppet”) och psykoanalytikern Anne Dubreuilh, gift med sin gamle lärare, vänsterikonen Robert – representerar existentialismen à la Beauvoir. 

”Mandarinerna” utkom ursprungligen 1954.

Öppna bild i helskärm

Ingen människa är en ö, tvärtom är varje mänsklig existens insyltad i de andras existens. Filosofin hör hemma i vardagen och i våra kroppsliga erfarenheter, den ”situation” som är utkastet till våra liv, olika för män och kvinnor, enligt de Beauvoirs feministbibel ”Det andra könet”.

Omläsningar kan vara ögonöppnande. Den utmärkta översättningen gör sitt till upplevelsen. När jag på 1970-talet läste ”Mandarinerna” på franska, var det som nyckelroman – Robert Dubreuilh var Sartre, Henri Perron var Camus och Anne Dubreuilh var författaren själv. Romanen framstod som ett tidsdokument. I dag drabbas jag av bokens politiska aktualitet, för nog befinner sig Europa återigen i ett kallt krig, klämt mellan USA och Ryssland. Det jag den gången kunde le lite igenkännande åt var det ordrika svamlandet vänstersnubbar emellan, om deras betydelse för världspolitiken. 

Vem vill äta alla dessa omeletter?

I ”Mandarinerna” vaknar Henri Perron till besinning när vänstern beslutar tiga om Stalins Gulag-läger. För att göra en omelett måste man krossa flera ägg, är den totalitära tanken, men som Anne Dubreuilh, Simone de Beauvoirs egentliga språkrör, frågar sig, vem vill sedan äta alla dessa omeletter?

Vad jag för femtio år sedan absolut inte kände igen var romanens mossiga kvinnobild, då urskuldad med den sena rösträtten för franska kvinnor (1944). I Sverige hade särbeskattningen 1971 just medfört kvinnornas uttåg ur hemmen och intåg på arbetsplatserna. 

Kvinnor som likt Henris partner Paule valde ”lättjan och slaveriet” under förevändningen att ”en stor kärlek upptar en kvinna helt och hållet”, var sällsynta. Nu går kvinnotypen i repris under beteckningen trad wife. Yrkeskvinnan Anne, inte ens fyrtio år fyllda, känner sig som ”en kvinna som inväntar döden utan att längre veta varför hon lever”. En ruggig omskrivning för menopausen. 

Simone de Beauvoir och hennes make, tillika filosof, Jean-Paul Sartre.

Foto: OKÄND

Öppna bild i helskärm

I dag hade hon kunnat vara kandidat för några lyft. Parets unga dotter Nadine är visserligen ett smartskaft som levererar romanens saltare sanningar (”Hur kan man älska en intellektuell! Ni har en våg i stället för ett hjärta och en liten hjärna längst ut på kuken och i grund och botten är ni fascister allihop…”), men hennes bitterhet över att vara född till kvinna får henne att likna vår tids sexinfluencers. 

Halva Paris består av killar Nadine glädjelöst har legat med innan hon gör sig gravid med Henri. Det är nedslående att i en sjuttiotvå år gammal roman finna varianter av Paule, Anne och Nadine som i dag invaderar svensk offentlighet, koketterande med sin önskan att få världen förklarad för sig av manliga auktoriteter, välkomnande av kulturgubbarnas kletiga händer på höfter, och år efter år baktalande MeToo-rörelsen som ett massivt övergrepp mot en handfull manliga kändisar.

Annons

De intellektuella, bokens ”mandariner”, är män. Det är Henri som får uttrycka romanens övergripande tema, som är de intellektuellas ansvar att beskriva historiska händelser så läsaren kan uppleva och dela dem. ”Man hejdar inte ett krig med ord, men ordet gör inte nödvändigtvis anspråk på att förändra historien. Det är också ett sätt att uppleva den”, konstaterar Henri när han skrivit sin pjäs om motståndsrörelsen under den tyska ockupationen.

Romanen lämnar oss något snopet utan hjälte.

Idén får han samma vecka som nyheten om amerikanernas krigsbrott i Hiroshima (6 augusti 1945) skakar väntrion Henri, Anne och Robert på cykeltur i södra Frankrike. Upprördheten förblir dock abstrakt tills de kommer till en by som ödelagts av tyskarna och känslan av mänsklig katastrof drabbar Henri med full kraft. Det är filosofins program om vardagens etik och mötet med den andre, omsatt till författarens engagerade estetik, motsatsen till nazistsympatisören Louis Volanges propaganda för en ”ren”, till synes avpolitiserad litteratur. Skitprat, då som nu. 

Romanen lämnar oss något snopet utan hjälte. Henri Perron, som läsaren lärt känna som en renhårig intellektuell som inte vill svika varken Stalins miljontals lägerfångar eller de av det franska kolonialväldet massakrerade madagaskerna 1947. I slutet tycks han vara bärare av Simone de Beauvoirs tes om mannens ”inautentiska attityd” till det andra, i hans ögon sekundära, könet. 

Jag upptäckte det inte första gången jag läste romanen, men nu blir ett bestående minne paniken och besvikelsen i ögonen på motståndskvinnorna Lisa och Yvette som överlevt koncentrationslägret Dachau när deras forna kamrat Henri begår mened för att rädda kollaboratören som angav dem till tyskarna. Orsaken? Mannen hotar bevisa att Henris nya flickvän Josette varit en tysk officers älskarinna, och Henri vill som gentleman bespara henne skammen att bli avslöjad som tysketös. Frågor på det?

Slutet gott, men banalt. Frankrike under de Gaulle blir en femterangsnation, vänstern splittras i interna strider, Henri finner lyckan som far, Anne avstår från självmord av hänsyn till familj och vänner. Det är förmodligen mot bättre vetande jag uppfattar sista kapitlets beskrivning av Anne som lyssnande författarhustru som ironisk. ”Henri räckte mig ett glas med whisky. Han gick igenom papper tillsammans med Robert, som glatt började förklara saker för mig.” 

ROMAN

SIMONE DE BEAUVOIR

Mandarinerna

Översättning Åsa Moberg och Adam Inczèdy-Gombos

Natur och kultur, 765 s.

Visa mer

Ebba Witt-Brattström är professor emerita i nordisk litteratur vid Helsingfors universitet och medarbetare på Expressens kultursida.