Publicerad 29 jun 2026 kl 11.52
Trots att hipstern är dödförklarad tvingas vi fortfarande dras med honom.
Love Frisell ser ett gäng självupptagna 80-talister obducera sin egen ungdom.
Thomas Stenström under ”Allsång på Skansen”.
Foto: PATRIK ÖSTERBERG / STELLA PICTURES
Öppna bild i helskärm
KULTURDEBATT. Nyligen publicerade Vice en nekrolog över hipstern, denna undflyende figur som likt pornografi aldrig kan definieras, bara pekas ut.
Tidskriften tidsbestämmer honom korrekt mellan 2000 och 2014, från att musiksajten Pitchfork ger en tia till Radioheads ”Kid A” till Future islands uppträdande med ”Seasons (waiting for you)” på ”Late show with David Letterman”. Resten av artikeln är, som Andres Lokko påpekar i SvD, ett ”intressant diskussionsunderlag”.
Man vill flika in: måste 2010-talet diskuteras ännu en gång?
I Sverige verkar arvet från denna era förbli tillbakablickande arenarock som döljer sina bombastiska överdrifter under ett lager lort, som Thomas Stenström och Valter Nilsson.
En anledning till att vi tvingas dras med hipstern mer än tio år efter hans död stavas 80-talister, generationen som mer än något annat verkar intresserad av sin egen självbild. Efter att ha satt sin prägel på nästan varenda barmeny, sajt, restaurang, gränssnitt och möbel har nu 80-talisterna gått i barndom och vill blicka tillbaka, obducera sin egen ungdom.
Foto: Omslagsformgivare: Ilse-Mari Berglin / Bonnier förlag
Öppna bild i helskärm
När Vincenzo Latronicos (född 1984) ”Perfektion” gavs ut på engelska förra året tokhyllades den som romanen som bäst skildrar hur det känns att leva just nu. En ganska sorgsen berättelse om Annas och Toms resa genom de sista spännande åren i Berlin innan finanskapital flyttade in och den kreativa klassen tvingades välja – anpassa sig eller flytta.
Det är generationsmarkörer som monsteror, hantverksöl, nordisk design, halvöppna förhållanden, måttliga mängder droger, fusion food och liv levda för Instagram. Ungefär samma motiv som Leif Randts (född 1983) kärleksroman om Berlin före pandemin, ”Allegro pastell”, och till viss del Lena Dunhams (född 1986) tv-serie ”Girls”, det obesegrade standardverket inom denna genre.
Lena Dunhams ”Girls” är en kapslar in 2010-talet, menar Love Frisell.
Foto: Evan Agostini /AP/TT NYHETSBYRÅN
Öppna bild i helskärm
Med snygga omslag bjuder också boken – ”Fitzcarraldo”-blått i den brittiska utgåvan, ett Wolfgang Tillmans-fotografi i den svenska – in till att bli samma sorts statusmarkör som Latronico listar i romanen. Genom att ta avstånd från Anna och Tom får den tilltänkta läsaren eller kritikern (född efter 1980) leva om 2010-talet på nytt och gotta sig i dess estetik under en täckmantel av kritik.
Det är också en sorts verklighetsflykt. Samtiden kännetecknas inte av skillnaden mellan fotografi och verklighet lika mycket som överflödet av bilder på ingenting, relationen mellan människa och algoritm, finanskapitalets frammarsch i städerna och en känsla av Europa som allt mer perifert.
Sedan Trumps andra valseger är det långa 2010-talet till slut över. Men det verkar inte intressera kulturens 80-talister lika mycket som ännu en tillbakablick.
Den stora romanen om vår tid väntar fortfarande på att bli skriven.
Love Frisell är skribent och litteraturredaktör för KULT magasin.