Publicerad 30 jun 2026 kl 05.45
För 30 år sedan var Elisabeth Ohlsons fotografier banbrytande.
Jesper Eklund Strömbäck besöker utställningen ”Retrospektiv” och tycker inte bilderna åldrats väl.
Utställningen i kulturhuset pågår till 8 november.
Foto: LEONARD STENBERG/KULTURHUSET
Öppna bild i helskärm
RECENSION. Elisabeth Ohlsons fotografier gäckar mig. Redan när jag stötte på hennes konstnärskap som ung slogs jag av den akuta form av övertydlighet som präglar många av hennes bilder. En ambition som inte alltid gagnar de högt ställda anspråken. Bilderna tycks ofta redan ha tänkts klart och verkar knappt behöva en betraktare.
Jag vet att hennes bilder varit viktiga för så många, både privat och politiskt. Det råder ingen brist på tacksamhet mot Ohlson i stugorna där ute. Men goda intentioner väger inte upp för en dålig bild.
Att se utställningen ”Retrospektiv” är att direkt behöva förhålla sig till bildserien ”Ecce Homo”, Ohlsons mest kända verk. Den var banbrytande 1998 när den först visades, orsakade kaos och frigörelse i ett. Parallellerna mellan det sunkiga 1990-talet och vår reaktionära samtid ligger förstås bubblande under ytan i poolen där Jesus kuk hänger helt fritt.
Men det är inte Ohlsons bästa fotografier.
Det är när hon skalar av och iscensätter livet på ett mer direkt vis som hennes verk tar sig in under huden. I bildserierna ”Läderbögar” och ”Könskrigare” görs subkultur till någonting både mänskligt och komplext. Det handlar till stor del om att Ohlson låter sitt eget begär ta plats i framställningen, hon åtrår och vill komma nära någonting genom kameran som inte bara är en idé. I dessa porträtt vilar någonting större, oavslutat, som ger bilderna en energi som inte går att placera. Det är bögar, flator och transpersoner större än livet självt.
De renrakade huvudenas asymmetri i ”Skallarna” är ett perfekt monokromt fotografi. Varför gjorde hon inte fler enkla studier i svartvitt?
Jesper Strömbäck Eklund uppskattar ”Skallarna”.
Foto: LEONARD STENBERG/KULTURHUSET
Öppna bild i helskärm
Elisabeth Ohlson slog genom som fotograf under 1990-talet.
Foto: LEONARD STENBERG/KULTURHUSET
Öppna bild i helskärm
Tyvärr råder det brist på den här typen av sensibilitet i övrigt. Den stora porträttväggen innehåller många käcka kändisporträtt – Drottning Silvia, Lennart Nilsson, Evfa Attling, Kerstin Thorvall – men att se helheten uppställd gör att likheten med Annie Leibovitz framträder på ett lite olustigt sätt. Det gagnar inte idén om Ohlson som pionjär, även om en del av fotografierna glänser av glädje.
Ja, det är starkt. Men också fullkomligt meningslöst?
Bilden på Carolina Gynning är ett bra exempel på den övertydlighet som Ohlson gärna lyfter fram. I den syns Gynning i en sjukhussäng med nyopererade bröst. Hon har blonda Marilyn-lockar och lampan i bakgrunden råkar bilda en gloria på sniskan. I händerna håller Gynning sina gamla, blodiga silikoninlägg. Uttrycket? Någonstans mellan plågad och porrig.
Rummet längst in ägnas åt Ohlsons sista projekt om döden. Där har också bilder tagna av henne själv före och efter sitt eget dödsögonblick inkluderats. Väggarna är vita, gardinerna flortunna, i högtalarna hörs Eva Dahlgrens ljudbild. Det känns, trots tematiken, som en teaterföreställning där kamerans kliniska ömhet försöker håva in de döda kropparnas oåterkalleliga tomhet och de sörjandes värdighet.
Ja, det är starkt. Men också fullkomligt meningslöst?
FOTOGRAFI
ELISABETH OHLSON
Elisabeth Ohlson – Retrospektiv
Kulturhuset i Stockholm
25 juni – 8 november 2026
Visa mer
Jesper Strömbäck Eklund är kritiker på Expressens kultursida.