Uppdaterad 2 jul 2026 kl 15.24Publicerad 2 jul 2026 kl 14.00

Carl Frode Tillers experimentella trilogi började lysande men slutar i enformighet. 

Jens Liljestrand blir uttråkad av den avslutande delen av ”Inringning”. 

Carl Frode Tillers trilogiserie utkom mellan 2007 och 2014.

Foto: Lea Meilandt / Flo förlag

Öppna bild i helskärm

Jens Liljestrand är författare och medarbetare på Expressens kultursida.

Foto: OLLE SPORRONG

Öppna bild i helskärm

RECENSION. Det uppseendeväckande med norrmannen Carl Frode Tillers trilogi ”Inringning”, utgiven i Norge mellan 2007 och 2014, är själva premissen, det narrativa greppet. Det kan enklast sammanfattas så här: En 36-årig man vid namn David har förlorat minnet och psykologen som behandlar honom vädjar via annons till allmänheten att skriva ner vad de vet om honom och hans liv. ”Inringning” formas på så vis till en serie motstridiga vittnesmål om David, interfolierade med berättelsen om avsändaren. Det som ringas in blir sålunda knappast David, men i gengäld det norska samhället från 1970-talet och framåt.

Öppna bild i helskärm

Greppet är briljant i sin enkelhet och skapar ett flyttbart kikhål in i ett kosmos av senmodern identitetslöshet, där den som är en perifer figur i den enas porträtt på nästa sida ges auktoriteten att bära romanen framåt.

Men, som så ofta när ett litterärt projekt bygger på en berättarteknisk idé, är det bäst i början för att sedan alltmer hanka sig fram. ”Inringning 1” är lysande och var en monumental succé som vann tunga priser i Norge, men ”Inringning 2” är påtagligt sämre och när Flo förlag nu ger ut ”Inringning 3”, mer än tio år efter att Tiller avslutade sin trilogi, kan jag konstatera att den är en besvikelse.

Min kritik gäller först och främst enformigheten. Snarare än att experimentera med sina berättare, låta dem representera vitt skilda temperament och perspektiv, är de sövande likartade. Alla verkar trötta, ledsna och uppgivna. Alla känner sig missförstådda av omgivningen och hamnar i ändlösa gräl med sina föräldrar, syskon och partners. Alla point-of-view-figurerna är visserligen välskrivna, Tiller är utmärkt skicklig på att skildra det vardagliga ältandet, det passivt aggressiva tjafset över ett våffeljärn eller den gnagande irritationen över en tonåring som lägger tops i toaletten, men efter 1 000 sidor av dylikt gnällande börjar jag undra varför alla personer som känner David tycks vara självupptagna kverulanter.

I ”Inringning 3” blir denna oginhet parodisk när avsändaren Susanne är oförmögen att glädas åt att hennes systerdotter har vaknat ur koma (!):

”Jag försöker le ännu lite bredare, vill vara lika glad som mitt leende antyder att jag är, men jag kan inte, är på dåligt humör på grund av det som hände förut, och det blir nästan ännu värre av att mamma och Mette är så glada, det konfronterar mig med att jag är mindre glad än jag borde vara, och det i sig gör mig ännu mer illa till mods.”

När ALLA perspektiv i boken präglas av samma misantropi blir det tröttsamt.

Den sortens bisarra svartsyn och oförmåga till genuin lycka vore tragikomiskt underhållande och kanske rentav psykologiskt skarp hos en enskild huvudperson. Men när ALLA perspektiv i boken präglas av samma misantropi blir det tröttsamt, och som samhällsskildring betraktat ensidigt och jämtjockt i bilden av ett glädjelöst, bortskämt Norge där oljepengarna inte kan köpa vare sig autenticitet eller gemenskap.

Annons

I sista delen försöker Carl Frode Tiller få till en stegring genom att avslöja dels vilka Davids biologiska föräldrar är (i slutet av del två planteras cliffhangern att David förväxlades på BB), dels att allt det där med minnesförlusten är en bluff iscensatt av en hämndlysten exflickvän. Jaha. Slutligen får vi träffa David själv, som – surprise! – visar sig vara en självupptagen kverulant som bråkar med sin fru om bagateller och jävlas med sin svärfar genom att hälla salt i bouillabaissen. Okej.

Det tillhör kutymen i svensk litteraturkritik att sucka över vår provinsiella likgiltighet när ett verk kommer pinsamt sent i översättning. Men den här gången har jag inget att klaga över, eftersom ”Inringning” trots en imponerande och med rätta hajpad ansats inte håller hela vägen.

ROMAN

CARL FRODE TILLER

Inringning 3

Översättning Jonas Rasmussen

Flo, 492 s.

Visa mer

Jens Liljestrand är författare och medarbetare på Expressens kultursida.