Publicerad 12 sep 2025 kl 15.01Uppdaterad kl 15.12

Det finns inget långsammare farväl än ”Downton Abbey”.

Sagan har hotat att göra slut med oss i tio år nu. Men i och med Maggie Smiths död, så börjar det faktiskt kännas på riktigt.

Nu är det dags att säga hej då till ”Downton Abbey” för sista gången.

Foto: Rory Mulvey

Öppna bild i helskärm

Foto: Rory Mulvey / Rory Mulvey / © 2025 FOCUS FEATURES, LLC.

Öppna bild i helskärm

Foto: Rory Mulvey

Öppna bild i helskärmSå bra är ”Downton Abbey: The grand finale”

Genre: Drama (Storbritannien)

Av: Simon Curtis.

Med: Michelle Dockery, Paul Giamatti, Dominic West, Elizabeth McGovern, Hugh Bonneville, Penelope Wilton.

Längd: 2:04.

Från: Barntillåten.

Premiär: På bio 12/9.

Visa mer

Hur många gånger får man säga hejdå? Kanske hur många som helst? 

Med sin sjätte säsong, så bjöd i alla fall ”Downton Abbey” på en ”finale” redan på juldagen 2015. Sen kom en film som skulle sätta punkt 2019, en till 2022 (”A new era”) och nu ännu en – ”the grand finale”.

Moderniteten har väntat länge på att få spräcka hål på denna ljuvliga aristokratiska bubbla. Men det är först framme vid 1930 som ödet börjar kännas oundvikligt.

Det är på en societetsfest i London som ryktet sprider sig: Lady Mary har blivit en frånskild kvinna, och eftersom en sådan styggelse absolut inte bör vistas under samma tak som kungafamiljen, så drivs hon bestämt ut på gatan. 

Bokstavligen som en ”lady in red”.

Samtidigt grunnar Lord Grantham på om det inte har blivit dags att låta den nu något utstötta dottern ta över. Ekonomin håller inte längre för att driva flera egendomar med full personalstyrka, och det verkar inte bättre än att hustrun Coras kapital försvunnit i brodern Harolds (Paul Giamatti) dåliga investeringar. 

Trotjänarna vill pensionera sig. En nervös Mrs. Patmore får höra från Mrs Hughes att de äktenskapliga plikterna kan vara ”fantastiskt kul”. En replik så klämkäck att man vill insistera på omedelbar återupplivning av Violet Crawley. 

Foto: Rory Mulvey

Öppna bild i helskärm

För om ”Downton Abbey” varit lite som en retrolängtande prinsesstårta i silvercoupe, så var det Violets syrliga sarkasm som gjorde den söta anrättningen intressant. 

Nu är skådespelaren Maggie Smith avliden sen i fjol, och återstår gör endast ett enormt porträtt som vilar över ägorna som en melankolisk påminnelse om att också denna saga måste ha ett slut. Innan alla hänger där som stumma tavlor.

Ett faktum jag är lika ovillig att acceptera som döden i sig. 

För även om denna film egentligen bara känns som ännu två elegant ihopvävda ”Downton”-episoder, så är upplevelsen som helhet för evigt fem getingar. 

Jag älskar detta lilla godhjärtade mikrosamhälle, där till och med de ojämlika orättvisorna fungerar. Där problemen inte är värre än att de kommer med en någorlunda lycklig lösning. Där allt är lugnande vackert, uppriktigt, utvecklande, besluten förnuftiga, kläderna välsydda och maten lagad från grunden. 

Om ”Downton”-världen gick att beställa som koma, hade jag gärna velat hamna i den någon gång. 

Jag får väl anta att ingen kommer att stoppa en spinoff eller prequel (hur mycket finns det inte att berätta om makarna Crawley som unga). Men just den här berättelsen måste väl ändå nått mål nu. Det känns så i alla fall. 

I återblickarna, är alla så unga att man vill gråta lite, och sen torka tårarna med en broderad näsduk.