Publicerad 6 jul 2026 kl 06.00

Vad händer när man tvingas lära känna föräldrarna till sina barns vänner? 

I sommarserien ”Vad mina barn lärde mig” reflekterar Jöns Mellgren över hur hans umgängeskretsar förändras i lekdejternas tid. 

Kan Pokémon få oss att umgås över klassgränser?

Foto: DINENDRA HARIA/REX/SHUTTERSTOCK / DINENDRA HARIA/REX/SHUTTERSTOCK REX FEATURES

Öppna bild i helskärm

Jöns Mellgren är författare och kritiker på Expressens kultursida.

Öppna bild i helskärm

VAD MINA BARN LÄRDE MIG. Jag ringer på dörren till ett radhus med beige putsfasad. En man i min ålder öppnar. Han har glasögon med tunna bågar, långa polisonger och kortärmad skjorta. Vi känner inte varandra, men våra söner som går i samma lågstadieklass har nyss inlett ett trevande umgänge. Nu ska pojkarna ut på promenad och leta Pokémon tillsammans. Vi har bestämt oss för att följa med båda två.

Den andra pappan är tystlåten. Jag frågar vad han jobbar med och han mumlar något som låter som ”Atlas Copco”. Jag försöker komma på vad de tillverkar, det känns som något jag borde veta, men jag har ingen aning. Ytterligare frågor möts av liknande korthuggna svar. Samtalet dör ut och vi vandrar stumt några steg bakom barnen. Jag bockar mentalt av varje minut. Kanske är det bara jag som tycker att stämningen känns alltmer obekväm. Kanske tycker han att vi är ute på en avslappnad och trevlig söndagspromenad. Utan mitt barn hade jag aldrig försatt mig i den här situationen.

De flesta av mina vänner är någon form av kulturarbetare. Vi delar samhällsanalys och referensramar, vi bekräftar varandras åsikter. Med småbarnsåren bröts det mönstret. En del av de gamla vännerna försvann ut i periferin, främst de som inte själva hade barn och därför inte delade samma rutiner och vardagliga begränsningar. Samtidigt öppnades en portal till ett nytt socialt sammanhang: föräldrar som jag och min partner umgicks med för att våra barn lärt känna varandra. Strukturerna från min uppväxt – förskolegrupper och grundskolans klasser – blev återigen grundbultar för mitt sociala liv.

Var gör Atlas Copco, undrar Jöns Mellgren?

Foto: SHUTTERSTOCK EDITORIAL/IBL

Öppna bild i helskärm

Lekdejternas tid tvingar vuxna att möta nya människor.

Foto: Mickan Palmqvist/DN/TT / TT NYHETSBYRÅN

Öppna bild i helskärm

Barn gallrar inte lika hårt i sitt umgänge som vuxna. De förväntas också kunna umgås med ungefär vem som helst i samma ålder, därav det klassiska föräldratillropet: ”Titta, några som leker, gå dit och fråga om du får vara med!” 

Jag minns att jag som liten avskydde den där uppmaningen – jag ville hellre vara för mig själv än pressas att leka med några vilt främmande, bara för att de råkade vara lika gamla som mig. Ändå var det säkert nyttigt för mig att pressas ut ur min bekvämlighetszon, att hipp som happ kastas in i nya sociala konstellationer. 

Likadant var det under småbarnsåren. Det var lekdejternas tid, då det var möjligt att lite på uppstuds dra med sig sonen till en ytligt bekant människas hem, dricka kaffe eller vin medan barnen röjde runt, och kallprata i en timme eller två. 

På barnkalasen trängde vi föräldrar ihop oss i köken. Där stod vi med våra tårttallrikar och kaffemuggar, med skrik och ståhej som bakomliggande ljudridå, och gjorde vårt bästa för att hitta gemensamma samtalsämnen. Sånt vässar de sociala förmågorna. Jag minns när jag trängde mig på en grupp hockeyintresserade farsor och totalt opåläst försökte hänga med i snacket. Jag kände mig som karaktären Mark Corrigan i den brittiska tv-serien ”Peep show”, som ständigt förmanar sig själv att försöka vara normal, och bete sig som om han passar in.

Jag lärde aldrig känna mannen med polisongerna.

Mina barn växte upp i Midsommarkransen. I upptagningsområdet för deras skola ingår även Hökmossens villaområde. De två stadsdelarna representerar också två sociala sfärer med delvis olika statusmarkörer. Barnen från villorna har föräldrar som äger Ica-butiker. Barnen från bostadsrätterna i Kransen har föräldrar som mig. 

Annons

Jag minns att jag klumpigt och säkert självgott försökte förklara begreppet kulturellt kapital för mina barn. Det var av hävdelsebehov – jag tjänade mycket mindre än villaföräldrarna. Jag är tacksam för att barnen lärt känna annat än kulturfamiljer, de har fått sitt sociala arv synliggjort.

Att växa upp i Midsommarkransen – vad gör det med en uppväxt?

Foto: HENRIK ISAKSSON / IBL

Öppna bild i helskärm

Den socioekonomiska variation mina barn fått uppleva är ändå mycket mindre än i de blandade stockholmsförorter där jag själv växte upp. När jag nämnde min spaning för en vän som har barn i förskola på Södermalm svarade hon att alla föräldrar där har ungefär samma jobb – varenda en är anställd på någon form av kommunikationsbyrå. Så fostras en generation innerstadskids som kommer vara fullständigt blinda för sina privilegier.

Jag lärde aldrig känna mannen med polisongerna. Den gemensamma Pokémon-promenaden fick ingen uppföljare, våra barns spirande vänskap rann ut i sanden. Jag var förstås lättad. Det är utvecklande att gå utanför sin bekvämlighetszon, men det får finnas gränser.

Nu är mina barn äldre, och föräldragänget jag umgicks med har mestadels försvunnit ur min vardag. Portalen har slutit sig och jag omger mig återigen mest med andra kulturkarriärister. Men inte enbart. Ett par bekantskaper består – vänner jag aldrig lärt känna utan mitt barn. Jag ska göra mitt bästa för att behålla dem.

Jöns Mellgren är författare och kritiker på Expressens kultursida.