I praktiken riktas anti-Israel-bojkotter ofta mot allt med koppling till Israel. Det drabbar även judar som inte är israeler och människor utan koppling till Israels politik.
Det här är en text från SvD Ledare. Ledarredaktionen är partipolitiskt oavhängig med beteckningen obunden moderat.
De senaste åren har kraven på att bojkotta Israel blivit allt mer synliga. Kampanjer för att utesluta Israel från Eurovision, initiativ som utropat olika institutioner och platser till ”apartheidfria zoner”, akademiska bojkotter och krav på att avbryta samarbeten med israeliska företag har blivit allt vanligare i den offentliga debatten.
Samtidigt återkommer samma argument varje gång bojkottens förespråkare anklagas för antisemitism: bojkotten beskrivs som ett uttryck för solidaritet med palestinierna och en kamp mot den israeliska regeringens politik, inte som aktioner riktade mot judar. Som det lät i en riksdagsdebatt 2019, när den dåvarande utrikesministern Ann Linde (S), som svar på en fråga från Lars Adaktusson (KD) sa: ”Att med fredliga medel förespråka bojkott av Israel i syfte att få ett slut på ockupationen är inte antisemitism”.