”Den bergtagna” på Hagestad sommarteater
Ett drama om allena saliggörande kärlek, himlastormande och, ganska snart, olycklig. Victoria Benedictssons ”Den bergtagna” hittades som oavslutat utkast efter hennes död 1888 och publicerades postumt av hennes vän Axel Lundegård. Ett drama i sig, då senare forskning visat hur Lundegård inte bara gett ut utan också ändrat i Benedictssons text efter eget manligt gottfinnande.
Stoffet i ”Den bergtagna” ligger nära Benedictssons egen vådliga kärleksrelation till den danska litteraturkritikern Georg Brandes. På Hagestad sommarteater ute på skånska Österlen befinner vi oss i ateljévåningarnas Paris, hos konstnärerna och bohemerna som lever blott för konsten och kärleken. I Paris, långt från den tomma och kalla småstaden hemma på den skånska landsbygden.
Jazzmusiken på scenen är live och akustisk och slår suggestivt an den känslosamma och lätt melankoliska stämningen. En känsla av att något är förlorat innan det är vunnet. Kostymer och smink antyder 1940-tal, vilket fungerar bra som ”historisk” inramning av dramat. Ensemblen spelar genomgående lustfyllt, särskilt den räcka av typer från ”förr på landet”: matronor, hushållerskor och hysteriskt fnissande fröknar.
Som i Hagestads förra, och första uppsättning, Tjechovs ”Tre systrar” sommaren 2024, är scenrummets magi betydande. Teaterladans stora fönsterväggar vetter åt två håll, mot horisont och trädgård, och skapar en särskild drömsk rymd. Ingen tydlig gräns mellan scen och salong, och detaljer som att skådespelarna går in och ut ur strålkastarnas ljus bidrar fint till känslan av en delad intimitet.
Den behövs, för dialogen är ofta högt spänd. Dumt att klaga på när texten har över hundra år på nacken. Men regissören Gustav Deinoff har valt att hantera högstämdheten och anspänningen genom att delvis gå med och leka med den. Inte så att allvaret går förlorat. Hela ensemblen gör tvärtom avtryck just med sin innerlighet.
Kvinnornas lott smakar ändå ensidigt beskt. Att älska innebär alltid att förlora för en kvinna.
Victoria Benedictssons lärdom är från 1800-talets slut och uppsättningen i Hagestad vill nog gärna peka på att den gäller än idag. Att villkoren för kvinnor är desamma nu som då. Mig övertygar den inte helt.
Kanske för att den uppburne konstnären Gustave Alland (Peter Perski) den man som både den hårt arbetande konstnären Erna (Lena Nylén Tyrstrup) och hennes besökande väninna Louise (Emilie Strandberg) faller för, ter sig lite som en karikatyr. Det kommer liksom med rollen att han tror på fri kärlek men det är kvinnornas sätt att hantera sin besvikelse som skapar intresse i föreställningen. Erna som väljer att arbeta för att bli Allands jämlike i konsten. Louise som väljer att älska och sedan hoppa i Seine.
Sammantaget är det en roande och teatralt helgjuten afton där Victoria Benedictssons verk får ta sin plats i en sceniskt lätt anakronistisk och ändå rätt historisk kontext.
TEATER
» Den bergtagna
av Victoria Benedictsson
Bearbetning: Stefan Larsson och Gustav Deinoff
Regi: Gustav Deinoff
Kapellmästare: Sigrid Abrahamsson
Kostym: Eva Hedblom och Ranin Souliman
Medverkande: Emilie Strandberg, Lena Nylén Tyrstrup, Peter Perski, Victor Ståhl Segerhagen, Elesine Nauclér, Harald Leander, Sanna Persson Halapi, Victoria Kahn, Sigrid Abrahamsson, Signe Lundström, Beppe Röhr
Scen: Hagestad sommarteater, Löderup
Speltid: 2 tim 40 min
Läs mer
Prenumerera på nyhetsbrevet Premiärlejon och scengångare
Här finns alla avsnitt av scenkonstpodden Kritcirkeln att lyssna på