DEBATT. Biltillverkare och politiker lovar att elbilsbatteriet kan återvinnas i ett evigt, slutet kretslopp. Men tekniska naturlagar och juridiska kryphål döljer en helt annan verklighet: vi kan inte konsumera oss ur klimatkrisen.
Vi matas ständigt med den vackra berättelsen om den utsläppsfria framtiden. Bilbranschen bjuder över varandra i pressmeddelanden och lovar nästan 100 procents återvinning av både fordon och batterier. Men sanningen är betydligt mer nyanserad, tekniskt motsträvig och full av juridiska kryphål. Vi låter oss bländas av visioner medan den hårda, fysiska verkligheten skyms.
Ta till exempel förvirringen kring ord som ”mål” och ”krav” i EU:s batteriförordning. Det har skapats ett intryck av att återvinningsanläggningar kommer att tvingas stänga över en natt år 2031 om de inte lyckas utvinna 80 procent av litiumet. Men så fungerar inte EU-ramverket; det handlar snarare om övergripande mål för medlemsstaterna att ”bygga kapacitet”.
Kritiska metaller möter ett högst osäkert öde
Det verkligt stora kryphålet ligger i definitionen av vad som faktiskt betraktas som ”återvunnet material”. När EU kräver att nya batterier ska innehålla sex procent återvunnet litium år 2031, kommer detta material i praktiken inte att komma från gamla elbilar. Det kommer i stället att vara så kallat produktionsskrot – alltså metallavfall och defekta celler direkt från batterifabrikerna. Industrins eget spill spolas därmed in i en grön framgångssaga, medan de enorma mängderna kritiska metaller från skrotade bilar möter ett högst osäkert öde.
Klimatpolitiken spårar ur när vi okritiskt sväljer myten om det eviga kretsloppet. Enorma offentliga subventioner delas ut till bilindustrin och batterifabriker baserat på en illusion av cirkularitet.
Problemet stavas fysik, kemi och ekonomi. Litium är den lättaste metallen i det periodiska systemet. Eftersom atomerna är så små och väger så lite jämfört med tunga grannar som nickel och kobolt, är återvinningen extremt svår och kostsam. När battericellerna krossas sprids litiumet, som är upplöst i den flytande elektrolyten, som tunna salter över absolut allt annat. Resultatet blir en kemisk röra – packad i en så kallad ”svart massa”. Att utvinna rent litium därifrån är som att försöka separera socker som redan har gräddats in i en sockerkaka.
Litium är dessutom kemiskt hyperaktivt och binder omedelbart till både luft och vatten. Forskare som Stefan Freunberger vid ISTA i Österrike påpekar att föroreningar på blotta ppm-nivå (delar per miljon) i återvunnet litium orsakar mikrokortslutningar och kapacitetsbortfall i nya batterier. Att rena litium från en uttjänt elbil till den krävande renhetsgraden 99,5 procent är en extremt energiintensiv och kemikalietung process som i dag inte existerar i kommersiell skala.
Ekonomiskt och praktiskt omöjligt
Detta blev tydligt när Northvolt planerade sin gigafabrik. Det uttalade målet var att hälften av metallerna till nya celler skulle komma från återvinning år 2030, bland annat genom samarbete med Hydrovolt i Norge. Hösten 2021 stoltserade man med att framgångsrikt ha producerat katodmaterial av återvunnet nickel, mangan och kobolt. Men varken litium, grafit eller fosfor nämndes. Varför? Förmodligen för att återvinningen av dessa material är så krävande att den är ekonomiskt och praktiskt omöjlig i stor skala.
Samtidigt fortsätter marknaden att översvämmas av billiga elbilar med enorma miljökonsekvenser i produktionsledet. Politiker i både Sverige, Norge och EU leds att tro att mer av allt, snabbare, ska lösa krisen. Men i stället för en global energitransition ser vi en energiaddition. Elkraft står fortfarande bara för en femtedel av världens totala energianvändning. Och eftersom alla råmaterial till batterier och vindkraftverk utvinns och produceras med hjälp av fossila bränslen, fortsätter de globala olje- och kolutsläppen att öka.
Jakten på att bryta Kinas monopol har dessutom startat en farlig kapplöpning på hemmaplan. Miljöförstörande gruvor hotar nu unik natur i både Norge och Sverige. I Norge lobbas det hårt för Fensfältet, som förespråkare felaktigt påstår kan göra ”världens alla bilar elektriska”.
Riskfyllt hasardspel med lokalbefolkningen
I Sverige har regeringen nyligen beviljat utvinningskoncession för gruvan i Norra Kärr. Det är ett projekt som ligger blott 1,5 kilometer från Vättern – Sveriges näst största sjö. Den europeiska miljöorganisationen EEB har utfärdat skarpa varningar eftersom gruvdriften hotar dricksvattnet för 300 000 människor. Att den svenska staten ger grönt ljus innebär att man spelar ett riskfyllt hasardspel med lokalbefolkningens trygghet.
Varken teknologiska visioner, EU:s direktiv eller teknooptimistiska predikanter kan upphäva fysikens lagar. Elbilen och batteriparkerna är ingen naturlig miljöomställning, så länge grundpremissen bygger på en falsk cirkularitet.
Elbilen och batteriparkerna är ingen naturlig miljöomställning, så länge grundpremissen bygger på en falsk cirkularitet. Vi måste våga ställa den obekväma men absolut nödvändiga frågan: Hur uppnår vi verklig systemförändring – och inte bara mer av allt? När har vi tillräckligt? Vad är tillräckligt för ett gott liv?
Jens Wraa Måge, senior rådgivare och författare av boken ”Den stora elbilsbluffen”
Vi låter oss bländas av visioner medan den hårda, fysiska verkligheten skyms, skriver undertecknaren. Foto: PRIVATVisa mer Så skriver du en debattartikel
Vill du också debattera? Så här gör du om du vill skicka in debattartiklar och insändare till Aftonbladet Debatt.
► Debattartikel:
Skriv runt 3 500 tecken inklusive blanksteg och mejla texten till debatt@aftonbladet.se
Skicka med bild på dig själv och kontaktuppgifter. Vi läser och svarar så fort vi kan, oftast inom 24 timmar.
► Replik:
Skriv max 2 000 tecken inklusive blanksteg och mejla texten till debatt@aftonbladet.se
Läs mer