”Invasion på Mars” av Ray Bradbury
För många skapande människor är den värsta mardrömmen att idéerna en dag ska ta slut. Att musan plötsligt slutar komma på besök.
För Ray Bradbury inträffade detta 1962. Efter romanen ”Oktoberfolket” fortsatte han visserligen att skriva i decennier, fast förvissad om sin talang, men de flesta såg att han gick på tomgång. Bakom sig hade han dock några av fantastikens mest egensinniga, originella och vackra berättelser, skrivna i ett furiöst tempo på 1940- och 1950-talet. Under en period fick han ur sig nästan en novell om dagen, varav de bästa samlades i titlar som ”Den illustrerade mannen” och ”Oktoberlandet”. Det första utkastet till dystopin ”Fahrenheit 451” skrevs på endast nio dagar, på en hyrskrivmaskin i en bibliotekskällare.
Den kanske klarast lysande pärlan från denna tid är dock ”Invasion på Mars”, publicerad 1950, men till största delen byggd av noveller skrivna under senare hälften av 1940-talet. I detta mellanting mellan en roman och en novellsamling skildras hur amerikaner från år 1999 och framåt invaderar och koloniserar den röda grannplaneten. De första expeditionerna misslyckas av olika anledningar, men snart har delar av Mars förvandlats till vilda västern, med gruvstäder, nybyggare och missionärer. En man söker ensamheten vid en enslig bensinstation, en annan blir den första att öppna ett korvstånd på Mars. En viger sitt liv åt att plantera träd, en annan börjar mörda sina besättningsmän för att rädda Mars från mänskligheten.
I mycket är ”Invasion på Mars” också en meditation över den amerikanska kulturens rastlöshet, ytlighet och historielöshet
I bakgrunden finns hela tiden ruinerna av den uråldriga marsianska civilisationen, med övergivna städer som liknar schackpjäser. Trots att marsianerna dör ut inom loppet av några år förekommer de ändå titt som tätt, först mycket mänskliga i sin svartsjuka och småsinthet, men med tiden alltmer mystiska och undflyende.
I kontrast till den fulländade marsianska civilisationen, som lyckades blanda religion, konst och vetenskap, framstår den amerikanska som klart bristfällig, med sin girighet, maktlystnad och religiösa inskränkthet. I mycket är ”Invasion på Mars” också en meditation över den amerikanska kulturens rastlöshet, ytlighet och historielöshet, vilket kanske förklarar hur omhuldad Bradbury blev i Europa på 1950-talet. På ett ställe beskrivs hela planeten Jorden träffande som en ”lerig bortkastad baseboll”.
Det är roligt, poetiskt och tankeväckande om vartannat. Med Bradbury fick sf-genren sin första verkliga stilist, men det är också slående hur lätt han förförs av sitt eget språk eller glider över i det sentimentala. Det vilar ofta något drömskt och nostalgiskt över hans Marsskildringar som tyder på att han i fantasin aldrig på allvar lämnade jorden.
För Ray Bradbury blev ”Invasion på Mars” det stora genombrottet. Enligt en ofta återberättad anekdot stötte han en dag på författaren Christopher Isherwood i en bokhandel i Santa Monica och tvingade på honom sin nya bok. Tilltaget, som de flesta kritiker avråder från, resulterade i att Isherwood skrev en hyllande recension som gjorde att den litterära världen fick upp ögonen för Bradbury.
Isherwoods recension citeras fortfarande på nyutgåvor av boken, exempelvis den svenska utgiven på Natur & Kulturs imprint Legenda nu i sommar. I stort sett rör det sig om samma översättning av Olle Moberg som utkom redan 1953, men med ett nyupptäckt förord av Bradbury och en tillagd novell, bägge översatta av Erik MacQueen. Den nya novellen, ”Vildmarken”, är dock en så sliskigt sentimental bagatell att det förvånar mig att den skrivits redan 1953. Novellen har också ersatt en berättelse om de svarta amerikanernas öden på Mars som inte åldrats så väl.
För mig hade ”Invasion på Mars” länge en särskild betydelse. Som student och doktorand fann jag det fascinerande att kunna bocka av Bradburys framtida datum 1999–2005 i realtid och min doktorsavhandling, som rymde ett helt kapitel om Ray Bradbury, lånade också sin titel från bokens inledande vinjett. När jag nu läser om den tjugo år senare inser jag att de sista tre berättelserna, när mänskligheten efter ett kärnvapenkrig i princip övergett Mars, utspelas mellan april och oktober 2026.
I Legendas nyutgåva är dock datumen ändrade. Detta lite fåniga tilltag följer utländsk praxis, där alla berättelser flyttades fram 31 år i tiden i 1997 års amerikanska utgåva. Att vi snart skriver 2030, när de första fyra berättelserna utspelas i nyutgåvan, visar hur lönlöst tilltaget är i det långa loppet. Vi kommer alltid att komma ikapp gårdagens framtider.
Trekvarts sekel senare har världens rikaste man länge haft siktet inställt på den röda planeten, med planer på både bemannade expeditioner och kolonier, med start på 2030-talet
Alla som läst Bradbury vet också att hans intresse för trovärdiga framtidsspekulationer och faktisk naturvetenskap är högst begränsad. På hans Mars går det alldeles utmärkt att andas den lite tunna luften, och självklart finns det vattenfyllda kanaler, trots att dessa av de flesta astronomer redan hade avfärdats som synvillor.
Ett större problem är att förlaget inte varit så uppmärksamma på att ändra alla årtal i själva berättelserna. En 80-årig kapten är fortfarande född 1920, och en lastbilsförare som möter en marsian hävdar att året är 2001. Annat slarv som är ovärdigt en klassiker av denna dignitet är att typsnitt och typstorlek plötsligt kan skifta mitt i en mening.
Man kunde också ha passat på att ändra den lite lökiga titeln till något som bättre återspeglar verkets ofta poetiska tonfall, kanske i linje med originalets ”The Martian Chronicles”. Det handlar inte heller så mycket om en regelrätt invasion som ett återberättande i metaforisk form av kolonisationen av Nordamerika, och vad som händer när en fartblind, exploaterande civilisation far fram utan respekt för andra sätt att leva.
En möjlig vinst med de ändrade årtalen är dock att Bradburys verk knyts närmare vår tids drömmar om Mars. När ”Invasion på Mars” utkom låg Sputnik ännu sju år in i framtiden och månlandningen nästan tjugo. Trekvarts sekel senare har världens rikaste man länge haft siktet inställt på den röda planeten, med planer på både bemannade expeditioner och kolonier, med start på 2030-talet. Sf-intresserade techoligarker som Elon Musk och Jeff Bezos tycks dock ha läst klassikerna som fan läser Bibeln, så drömmen om rymden har approprierats av just en sådan nykolonial erövrarlogik som Bradbury ville kritisera.
För svenska läsare är kanske det mest slående att ”Invasion på Mars” har vissa likheter med Harry Martinsons ”Aniara”, som också kretsar kring kärnvapenkrig och evakuering till Mars. Bradburys bok utkom i Sverige sensommaren 1953, bara några månader innan Martinson lade sig på soffan för att diktera rymdpoesi, och Martinson menade senare i en intervju att Bradbury hade skrivit en av decenniets viktigaste böcker.
Kanske fick Martinson rentav besök av samma sf-musa som Bradbury, som visade att det går alldeles utmärkt att skapa stor konst även om den kläs i populärkulturell skrud. Eller som viskade att science fiction redan då var den enda genre som orkar bära de verkligt stora frågorna om människan, civilisationen och världsalltet.
Jerry Määttä är litteraturforskare, kulturhistoriker och lärare i förlagskunskap vid Stockholms universitet och medarbetar i Aftonbladet Kultur.
SCIENCE FICTION
»Invasion på Mars
Ray Bradbury
Övers. Olle Moberg, Alf Henrikson (verser) och Erik MacQueen (nya delar)
Legenda/Natur & Kultur
Läs mer