Parallellt med att en onaturlig värmebölja svepte sin lie över Europa smögs en deprimerande klimatnyhet ut. Det går dåligt för klimatomställningen av den svenska industrin i spåren av Northvoltkraschen. Nyligen har elektrobränsleföretaget Liquid Winds i Umeå, som skulle tillverka grönt fartygsbränsle, gått i konkurs. Samtidigt har gruvjätten LKAB skjutit upp tillverkningen av fossilfri järnsvamp i Kiruna till 2040-talet. Och på Slite i Gotland har cementfabriken fått nej till ett statligt stöd på 8 miljarder för koldioxidinfångning. Därmed läggs planerna på den nya anläggningen på is.

Att experimentell grön teknologi misslyckas behöver inte vara katastrofalt i sig. Men pusslar man ihop nederlagen framträder en bedrövande bild. Bunkerolja, järn- och cementtillverkning är några av de svåraste nötterna att knäcka i omställningen. Samtidigt är de centrala för vår moderna civilisation. Kanske skulle vi kunna kalla dem för domedagsindustrierna.

Värst av allt är den bedövande tystnaden. Vem bryr sig idag om ståltillverkningens omställning när det råder krig i Europa? Vart tog engagemanget för elektrifieringen av industrin vägen – troligen vår tids största uppgift? Inte bara i Sverige, utan i hela världen råder en likgiltighet inför omställningspolitiken. Inte minst syns det i klimatlagstiftningen. Mellan 2019 och 2021 gav regeringar världen över i genomsnitt 300 klimatlöften varje år, enligt energianalytikern Nat Bullard. 2024 hade den rasat till 50. Idag är trenden den motsatta: världen över försvagas existerande klimatlagstiftning.

Idag känns det nästan overkligt att politiker för bara några år sedan lovade världskrigs-liknande mobiliseringar för klimatet

Omsvängningen kan även ses hos tidigare högljudda klimatkämpar. 2015 skrämde centralbankiren Mark Carney upp finanseliten inför de ekonomiska riskerna med klimatförändringarna. När han 2025 blev statsminister i Kanada var hans första drag att skära i koldioxidskatten. I Mexiko vann den före detta klimatforskaren Claudia Sheinbaum en jordskredsseger när hon lovade ”energisuveränitet”, vilket resulterade i stora investeringar i olje- och gasindustrin. Idag känns det nästan overkligt att politiker för bara några år sedan lovade världskrigs-liknande mobiliseringar för klimatet.

Hur kunde det bli så här? Ett uppenbart svar är Donald Trump och hans syn på klimatförändringarna som en ”kinesisk bluff”. Kriget i Ukraina, inflationen, blockaden av Hormuzsundet och ett stigande oljepris är andra självklara orsaker. Men det finns också en annan, mindre känd förklaring. Nämligen hur länder världen över satt sitt hopp till att marknaden ska lösa klimatkrisen. 

2024 kom Uppsalaprofessorn i kulturgeografi Brett Christophers ”The Price is Wrong”. Boken synes mig vara det här decenniets viktigaste klimatbok. Där varnade Christophers för att allt fler stater förlitar sig på marknadsmekanismer i omställningen. Anledningen är att priset på sol- och vindenergi blivit så lågt att omställningen kan bli lönsam. Problemet med detta resonemang är att förnybar energi är volatil. Ingen kan säga om det kommer vara blåsigt eller soligt när elmarknaden står rätt. Grön teknologi må vara billig – men det är inte samma sak som att den går att profitera på. Ett annat sätt att uttrycka detta: förlitar vi oss på marknaden kommer alldeles för få sol- och vindparker byggas medan nya kol- och gaskraftverk kommer resas för att tillfredsställa det ökade energibehovet. Världen kommer gå in i en mycket kaotisk klimatomställning.

Drömmen om obegränsad solenergi förvandlades till mardrömmen om gränslösa språkmodeller

Är det inte exakt detta vi ser idag? I en intervju i New Left Review påpekar klimatforskaren Thea Riofranco att omställningen reducerats till ”samförståndet om kritiska mineraler”. Det vill säga ökad utvinning av nickel, kobolt, grafit med mera. Framförallt handlar det om en vild jakt på litium. Detta ämne – centralt för batteritillverkning på grund av sin mirakulösa energitäthet – kan inte bara användas i elbilar, utan även i datacenter och försvarsindustrin. Av denna anledning har det gröna kapitalet allierat sig med tech- och fossilindustrin, samt det militärindustriella komplexet. Ett symboliskt exempel är hur investeringarna i Joe Bidens stora klimatpaket – Inflation Reduction Act – under Trump styrts om mot just datacenter. Drömmen om obegränsad solenergi förvandlades till mardrömmen om gränslösa språkmodeller. 

I den uppochnedvända världen är fossilindustrin den största investeraren i batterier och litiumutvinning. Gulfstaternas monstruösa investeringsfonder går i spetsen. I Argentina pågår en fracking- och litiumboom parallellt. I USA jagar Trump kritiska mineraler, samtidigt som han förvandlat landet till världens största exportör av olja och flytande gas. De gröna teknologiernas segertåg fortsätter – men som om en blind demiurg vore dess härförare.

Det finns ett på samma gång hoppingivande och tragiskt undantag. Det är Kina. Idag tyder mycket på att diktaturen redan vunnit racet om att bli den första elektrostaten. Bakgrunden är mindre känd: i slutet av 90-talet började företaget Byd konkurrera med japanska firmor om att tillverka batterier, genom hård exploatering av lågbetalda arbetare i Shenzhen-provinsen. Resultatet blev så framgångsrikt att kommunistpartiet i början av 00-talet lade till elbilstillverkning i sin femårsplan. Detta skapade en massiv tillväxt i litiumindustrin och gav ett försprång gentemot övriga världen. Spolar man fram till idag står Kina för 85 procent av den globala batteritillverkningen. 74 procent av världens sol- och vindkraft tillverkas i Kina. Under en tolvmånadersperiod förra året installerade Kina mer solkraft än vad USA gjort under hela sin historia. 

Kina satsar också enorma summor på grön energi utomlands. Mellan 2019 och 2024 tjugofemdubblades investeringarna. En återkommande föreställning bland klimatforskare är att det behövs en grön motsvarighet till Marshallplanen. Faktum är att Kina bara under 2022 spenderade mer pengar på gröna investeringar utomlands än vad USA satsade på att återuppbygga Europa under hela Marshallplanen.

Idag måste kritiken vändas upp och ned: staten måste ta ansvar för att det gröna kapitalet inte lyckas profitera tillräckligt på grön teknologi

Vad är då slutsatsen? Den uppenbara är att ekosocialister – med Naomi Klein i spetsen – haft rätt när de understrukit att det behövs mera planekonomi för att omställningen ska bli av. Det tragiska är att det knappast är någon drömaktör som bevisat detta: En mordisk enpartistat som brutalt exploaterar arbetare. Under 10-talet löd den ekosocialistiska devisen att staten måste ta ansvar för att privata företag inte ska sko sig på omställningen. Idag måste kritiken vändas upp och ned: staten måste ta ansvar för att det gröna kapitalet inte lyckas profitera tillräckligt på grön teknologi.

Den förre sekreteraren för FN, Ban Ki-moon, brukade säga att ”hållbarhet” skulle bli 2000-talets motsvarighet till vad ”mänskliga rättigheter” var för 1900-talet. Fundamentet för en ny moralisk och politisk ordning. Idag synes just detta ha gått förlorat. Klimatomställningen lever, men som en zombie – utan hjärna och hjärta.

Rasmus Landström är Aftonbladets litteraturredaktör.