Den börjar såhär: ”Louisa är en tonåring, alltså den bästa sortens människa” Ett par rader ned: ”Vuxna är den värsta sortens människa” Detta är programförklaringen kan man säga, till historien om fyra fjortonåriga vänner, omgivna av deprimerade, alkoholiserade, våldsamma, avstängda, hjälplösa, inkompetenta fäder, lärare och till viss del mammor men de är lite bättre. En seriös svart vrede och besvikelse sköljer genom sidorna över hur sanslöst misslyckad en fientlig liten stad kan vara på att ta hand om unga människor som vill vara något, skapa något. För konst, en av dem blir konstnär, är meningen, livet, ljuset, glädjen – det vi lämnar i andra. Barns kärlek till varandra det STÖRSTA. Vänskapens fniss DET UTAN JÄMFÖRELSE heligaste band vi kan skapa på jorden. Deras blåmärken är hundratals men ett kompisdopp från piren är ett ögonblick att välja om och om igen i himlen.
Ja såhär är boken ”Mina vänner”. Superromantisk, känslosam, extremt barnalojal. Men ingen tar någonsin en macka bara, eller en liten promenad eller slänger in en tvätt, alla känner hela tiden 24/7. Låter det bra är boken en välvirkad saga om just livsviktig vänskap. Själv behöver jag läsa den i lite delar med paus för att inte storkna. Men vill veta hur det går.