DEBATT. Hon ser besvärad ut; jag är van. I Stockholm är queer närvaro på gatan ovanlig. Därför leder synlig queerhet ofta till konflikt. Jag befinner mig på en bögbar i centrala Stockholm när kvällens fotograf berättar vad hon har hört en förbipasserande säga till sitt sällskap. Hon förbryllas över lättsamheten med vilken orden sades: “Nu borde man släppa en bomb så vi blir av med dem.”
Dagen innan har jag lyssnat på när f.d. Ärkebiskop K. G. Hammar förklarat det latinska ursprunget av ordet provokation på vernissagen för den nyöppnade utställningen Retrospektiv. Att ”framkalla”. Han menar att Elisabeth Ohlsons fotografier tvingade Svenska Kyrkan att konfrontera en oklädsam homofobi som man ogärna förlikades med. På invigningen av utställningen så framstår homofobin som ett dåtidens problem. Stolt presenteras galleriet, Kulturhuset Stadsteatern, som en plats för alla men likt förbannat har vi som är speciellt inbjudna att delta trakasserats på vägen dit. En person berättar för min vän, som nyss har kallats för bögjävel i tunnelbanan, att Elisabeths bilder på homosexuella troligtvis inte hade väckt anstöt nuförtiden.
Villfarelse att homofobins tid är förbi
Tillbaka till uteserveringen. En bil accelererar förbi med en man hängandes utanför bilrutan: “Hur många kön finns det? Jävla faggots!” De gör en poäng av att dra på gasen. En annan följer på elscooter: “fucking bögar”. Några tjejer skrattar högt om hur äckliga vi är medan vi skämtar om hur svårt det är att se straight ut på en elscooter. Allt detta över något så mundant som ett gäng bögar på en uteservering, alltså en vardaglig syn i Europas andra storstäder.
För den som är synligt queer i Stockholm är jag rädd att den här texten faller platt. För vad berättar den som vi alla inte redan vet om vår vardag här i staden? Om att Stockholm är en trångsynt stad i utkanten av Europa som man skulle kunna tro aldrig har sett bögar förut. Men jag får intrycket att stora delar av samhället, såväl straight som queer, lever i villfarelsen om att homofobins tid är förbi. Att hotet om det homofoba våldet inte längre är ständigt närvarande för oss som inte förmår att lajva straight.
Två män går förbi uteserveringen. Den ena stannar och spänner näven, synligt provocerad. Den andra drar till slut bort honom från platsen för att det inte ska bli slagsmål. Vi skålar som vanligt och jag berättar inte för min vän, som stod med ryggen vänd mot männen, vad som var nära att drabba honom.
Homofobin kommer från alla samhällsskikt
Liksom Elisabeth framkallade kyrkans egentliga människosyn så inser jag att vi, med vår närvaro där på gatan, blottlägger också Stockholms. Och homofobin kommer från alla samhällsskikt: mannen som helst såg oss döda är en känd person. De i bilen var unga medan mannen på elscootern var äldre, tjejerna tonåringar, och bögknackarna helt vanliga killar. Det brukar vara så.
Själv är jag föga brydd över majoritetssamhällets misstycke men dess självgodhet kan jag inte låta stå oemotsagd. Därför vänder jag mig till er som oavsett läggning lever heteronormativa liv:
Ni talar om Stockholm som en modern och kosmopolitisk stad i Europa. För vem, undrar jag?
Eric Nilsson
Jag befinner mig på en bögbar i centrala Stockholm när kvällens fotograf berättar vad hon har hört en förbipasserande säga till sitt sällskap. Hon förbryllas över lättsamheten med vilken orden sades: “Nu borde man släppa en bomb så vi blir av med dem”, skriver undertecknaren. Foto: Greg JonesVisa mer Så skriver du en debattartikel
Vill du också debattera? Så här gör du om du vill skicka in debattartiklar och insändare till Aftonbladet Debatt.
► Debattartikel:
Skriv runt 3 500 tecken inklusive blanksteg och mejla texten till debatt@aftonbladet.se
Skicka med bild på dig själv och kontaktuppgifter. Vi läser och svarar så fort vi kan, oftast inom 24 timmar.
► Replik:
Skriv max 2 000 tecken inklusive blanksteg och mejla texten till debatt@aftonbladet.se
Läs mer