Publicerad 15 jul 2026 kl 12.30
Har du bipolär sjukdom behöver du vänta i snitt tio år innan du erbjuds behandling med litium.
Det borde inte vara så svårt som det är i dag att förskriva litium, skriver tre överläkare i psykiatri.
Marika Åhre är överläkare i psykiatri vid Länssjukhuset Ryhov i Jönköping.
Foto: PRIVAT
Öppna bild i helskärm
Jonas Eberhard är docent och överläkare i psykiatri vid Skånes universitetssjukhus.
Foto: PRIVAT
Öppna bild i helskärm
Susanne Bejerot är professor emerita vid institutionen för medicinska vetenskaper, Örebro universitet och överläkare i psykiatri i Region Örebro län.
Foto: Håkan Risberg
Öppna bild i helskärm
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.
DEBATT. Varje år tar cirka 1 500 svenskar sina liv, tragedier för anhöriga, vänner och samhället. Vården följer Socialstyrelsens riktlinjer om hur man bedömer självmordsrisken hos patienter med ökad sårbarhet, men ändå har vi dessa självmordstal.
Ungefär varannan person som dör i självmord tros ha haft en underliggande psykiatrisk sjukdom. Ofta dör de utan att ha diagnosticerats, utan någon kontakt med psykiatrin.
Särskilt utsatta är personer med bipolär sjukdom eller psykos. Ju svårare symtom, desto svårare blir det att ta emot vård. Det beror dels på jobbiga biverkningar och läkemedel som kan vara ineffektiva. Det kan också bero på att man förlorar hoppet.
Litium är det läkemedel som är bäst på att förhindra självmord vid bipolär sjukdom. Många som framgångsrikt behandlas med litium sörjer de decennier som tilläts passera innan de erbjöds behandlingen. De som erbjuds behandlingen kan och bör bli fler.
I områden där litiumhalten i vattnet är högre sker färre självmord.
Foto: NICLAS HAMMARSTRÖM
Öppna bild i helskärm
Att motverka förtida död är självklart en central uppgift för psykiatrin. Det har gjorts stora framsteg. Läkemedelsbehandlingen vid opioidberoende är mer tillgänglig. Terapier erbjuds inte längre bara till den som fått ”rätt” diagnos. Regionerna i hela landet uppmanas erbjuda ”självvald inläggning”, inneliggande psykiatrisk vård på patientens initiativ.
Men den vård som gör störst nytta vid bipolär sjukdom har i stort sett varit oförändrad i decennier.
Att litium funkar som behandling för bipolaritet upptäcktes av en slump för 70 år sedan. Behandlingen är vanligen livslång och kan ge biverkningar som nedsatt sköldkörtelfunktion, viss risk för njurskador, akne och psoriasis. Ändå är litium oftast det hälsosammaste stämningsstabiliserande alternativet.
Omorganisera vården
Har du bipolär sjukdom behöver du vänta i snitt tio år efter att symtomen debuterat till dess att du erbjuds behandling med litium. Ett par procent av befolkningen skulle sannolikt kunna ha nytta av litium – i dag behandlas omkring 0,2 procent.
Många som senare diagnostiseras som bipolära får först depressionsdiagnos. Litiumbehandling hanteras av specialistpsykiatrin, och erbjuds oftast först efter att patienten fått diagnosen bipolär sjukdom.
”Start low and go slow”
Även om självmordsrisken är högre för bipolära med mer depressiva tendenser är det svårare för dem att få litium än för patienter som framför allt visar tecken på uppvarvning.
Annons
Frågan för psykiatrin att besvara är hur vi kan möta behovet hos personer som inte ännu uppfyller alla diagnoskriterier för bipolaritet, men som ändå skulle ha stor nytta av litium. Om psykiatrin avvaktar med litium tills tydlig uppvarvning uppträder riskerar vi inte endast mångårigt lidande utan även självmord.
Det är hög tid för ett omtag av litiumvården i Sverige. Vi vill inte förminska de risker som finns med litiumbehandling. Men vi tror att vården skulle kunna bli bättre genom att organiseras så att när sjukvården, patienten och anhöriga misstänker att depression utgör del i bipolaritet, att patienten då kan välja att prova litiumbehandling. Uppdraget bör skötas av offentligt finansierade psykiatri enligt principen ”start low and go slow”.
Med AI och ökad tillgång till medicinsk information får patienten och anhöriga nya möjligheter söka kunskap och själva ställa frågor om behandlingsalternativ.
Varje år som går utan förändring kostar liv som skulle kunna räddas.
Av Marika Åhre
psykiater, Jönköping
Susanne Bejerot
professor emerita och överläkare i psykiatri, Örebro
Jonas Eberhard
docent och överläkare, Skånes universitetssjukhus, Helsingborg