Filmen är alltid bättre än boken, påstod en vän till mig nyligen. Jag vet inte om det är helt sant men jag är beredd att utforska den möjligheten. Inte minst för att det som folk har allra svårast att ta till sig är att en kopia skulle kunna ha ett värde, vara ett verk i egen rätt. Men hur mycket Christopher Nolan än har bemödat sig om att göra sin version av ”Odysséen” så överglänser boken hans film, som om filmen bara bildar vågrörelser på den vidsträckta texten.

”The Odyssey” är pålitlig nolansk blockbuster-utfyllnad, en lagom eggande matinéunderhållning. Filmen är en dos svärd- och sandalfilm, och en dos klipp- och klistra-effekter som har lånats ur den postmoderna berättararsenalen, bland annat den icke-linjära berättarstilen. En del saker ur Homeros har justerats men mycket är sig likt, pliktskyldigt så. Cykloper, sirener och gudaväsen: detta är ett serietidningsepos utan störande litterära ambitioner och med en desto större ambition att rädda världen från krig, att återställa civilisationen. Homeros svävar som en onåbar auktoritet genom filmen, en influens som är svår att göra någonting nytt av.

Det kunde kanske inte vara på något annat sätt. Så var det redan på romarnas tid. De försökte överträffa de antika grekerna genom en kreativ kopiering av deras centrala verk, till exempel utövade man en form av skrivande kallad cento där man plockade en bit ur Homeros och en bit ur Vergilius och gav dem en ny form. När den italienska filmindustrin var en av de största i världen under 1960-talet så saknade man talangen för att möta efterfrågan. I stället började man imitera utländska förlagor som västernfilmen. 2000-talet kännetecknas i sin tur av en oavbruten återanvändning av tidigare stilar och trender, av uppföljare och reboots, av både recycling och filterbubblor.

Den här moderna retromanin sägs ofta vara nostalgisk. Man vill återvända till någonting som gått förlorat, någonting man upplevt tidigare i livet. Eller som Louise Glück skriver i sina ”Odysséen”-parafraser i ”Meadowlands”, här i svensk översättning av Stewe Claeson: ”En gång betraktar vi världen, i barndomen. / Resten är minne.” ”Odysséen” är en grundtext när man talar om nostalgi, även om begreppet myntades först under 1600-talet om schweiziska soldater som blev så sjuka av hemlängtan att de riskerade att dö. Ordet kommer ur grekiskans nostos, ett ord som används genom hela ”Odysséen” för att tala om Odysseus ”hemkomst”, och algos, ”smärta”.

Nostalgi betyder bokstavligen ”hemkomstsmärtor” och det är vad Odysseus upplever under sin 20 år långa resa efter att ha lämnat Ithaka för det trojanska kriget. Hemkomst nämns i ”Odysséen” ofta i samband med lidanden. När vi först möter Odysseus i boken sitter han vid Kalypsos strand och sliter ”med dystra suckar isär sitt plågade hjärta” och stirrar ”tårögd ut mot det ödsliga havet”, i Ingvar Björkesons översättning. När Odysseus soldater dör under resans gång så är det deras ”hemkomst” de går miste om, alltings slutmål.

”Odysséen” kan säga oss någonting om nostalgi. En viktig sak som man ofta förbiser är att Odysseus efter sin hemkomst måste fortsätta resan. Han har blivit rådd av Teiresias ande i Hades att vandra vidare ”från stad till stad i främmande länder” med en ”välavvägd åra”. Efter att han har mött ”ett folk som inte hört talas om havet” ska han plantera åran i marken och göra ett offer åt Poseidon innan han kan återvända hem. Hans hemkomst kan därför sägas vara en ständigt pågående resa, en riktning i stället för en ändstation. Ett sinnestillstånd.

Nolan gör en intressant tolkning av Teiresias råd, men det kan sägas ske på bekostnad av den konfliktfyllda hemkomsten hos Homeros. Filmens Odysseus är mycket mer ensidig än i boken, som om Nolan vill ge en förklaring åt hans handlingar och psyke och göra honom till någon man ska sympatisera med. Hos Homeros är Odysseus både skojfrisk och opålitlig och ibland också avslöjande i sina lögner – som när han förklädd till en tiggare berättar för sin fru att Odysseus, han själv alltså, ansåg det bäst att segla världen runt och samla skatter innan han återvände hem. När han tillbringar sju år hos Kalypso är det inte helt tydligt om han är en fånge eller om han har ett finger med i spelet. Efter att gudarna övertygat Kalypso om att låta honom resa beger han sig sista natten in i hennes grotta för att ta del av ”kärlekens nöjen”. 

Jag ser ingenting av dessa motsättningar hos Nolan. Hans Odysseus är någon som säger vad han menar, någon man kan lita på och som förleds av Kalypso. Detta är en hjältefigur för 2000-talet. Man ska och kan botas från sina trauman. Man ska finna ett mål och fullfölja det. Här är vi långt ifrån Nolans bästa filmer, som har huvudkaraktärer som på olika sätt försöker ta sig hem, men som ofta handlat om att skapa pussel som inte går att lösa. 

Jag tror att många invandrare och flyktingar kan förstå känslan av att vara främlingar överallt, även när man återvänder till det så kallade ursprunget, vad det än är.

Jag är mer intresserad av den Odysseus som inte riktigt vet vad han vill och lever ett ställföreträdande liv hos en nymf som utlovar honom evigheten. Man kan hävda att detta är precis vad de digitala jättarna gör i dag när de lockar med bedövande madeleinekakor under en hinna av nostalgi. Men i själva verket hindrar dessa substitut oss från att känna någon nostalgi eftersom det de erbjuder är någonting som aldrig tar slut: fler maskhål eller adaptioner som låter oss stampa runt på samma ställe. Samma sak är det med Sverigedemokraternas senaste annonser där de säger sig göra ”Sverige till Sverige igen”, med en 70-talsdesign som ska väcka nostalgin om en ”barndom från förr”. Ingenting säljer så bra som nostalgi, men det är en inplanterad längtan, en efterkonstruktion.

Nolan har misslyckats med en fundamental sak. Han har glömt bort att låta Odysseus ljuga. Han har inte gett Odysseus den frihet som självbedrägeriet innebär, det att man kan skjuta upp saker och ting och leva i två verkligheter samtidigt. När Odysseus inser detta i boken är punkten då hans ögon tåras och han börjar längta hem igen.

Jag tror att många invandrare och flyktingar kan förstå känslan av att vara främlingar överallt, även när man återvänder till det så kallade ursprunget, vad det än är. En av de intressantaste scenerna i ”The Odyssey” är när Odysseus och hans män anländer till en ö där vi får höra grekiska talas, varpå en underlig replikväxling sker. ”Vi är greker”, säger Matt Damons Odysseus på engelska. ”Vi är på väg till Ithaka.” Det är en självironisk blinkning till filmens kommersiella återanvändning av det grekiska verket. Samtidigt säger det någonting om den eviga recirkulationen i dag där allt tycks universaliseras, det vill säga amerikaniseras. Allt som finns är reminiscenser av ett original i skärvor. Kopior som driver på ett ändlöst hav.