”Så konstigt att döden är ett helt separat kapitel i livet” messar min kollega. Det är mitt i julis ljusa nätter och vi tänker på döden. Han har har precis läst ut den nyutgivna lilla skriften ”Avled stilla”, av Simone de Beauvoir, om hennes mammas bortgång, efter min ivriga uppmaning. 

Vi som jobbar på sjukhus är kanske lite mer intresserade av döden och döendet än andra. Det är förståeligt att man helst tänker på annat när sommaren gör allting mer levande än någonsin. Men varför känns boken så annorlunda, så drabbande? Kristoffer Leandoer slår i sitt förord fast att det kanske är den mest gripande bok han läst. 

Är det för att döendets process är besynnerligt oexploaterat som litterärt stoff? Döden är i böckerna något avlägset, hotfullt. Eller bara ett spänningsmoment, som i de hyllmeter krim som nu slukas i solstolarna. 

Varför intresserar sig inte fler författare för hur det faktiskt är att dö? Litteraturen borde väl handla om alla livets kapitel?

De senaste åren har det faktiskt kommit två skickliga och detaljerade försök. I sina prisbelönta och till mången språk översatta verk ger svenska Lisa Ridzén och norska Kjersti Anfinnsen sig i kast med döendet i jag-form. Här är döden inte något som drabbar någon annan, betraktad med fasa från sidan som av de Beauvoir, utan skildrad inifrån. 

I ”Tranorna flyger söderut” går den jämtländske Bo slutet till mötes i sin stuga på landsbygden, med hemtjänsten, hunden Sixten och den jobbiga sonen Hans som sällskap. I trilogin om den framgångsrika thoraxkirurgen Birgitte (”De sista smekningarna”, ”Ögonblick för evigheten” och ”Dödsverk”) går vi tillsammans mot slutet i Paris med peruker, Chanel för att dölja de otrevliga dofterna och en sista, kort, öm kärlek.

På ytan skilda i geografi, klass och livserfarenheter har Bo och Birgitte ändå mycket gemensamt. Ambivalensen till välvilliga anhöriga, som å ena sidan mest är i vägen med sina bekymmersrynkor och förslag på hjälp, men som å andra sidan väcker minnen och tyngd av allt som ännu inte sagts, all kärlek och smärta i det svåraste som finns: att ha relationer med varandra. 

Gemensamt är också deras stora skräck för förlusten av autonomi. Smärta och ångest är inget mot rädslan att förlora det lilla de fortfarande kan bestämma över själva. Birgitte är rädd för att ramla och hamna på sjukhus och funderar:

”Det skulle vara slutet, sannolikt ett långt och utdraget slut i en sjukhussäng med lukten av institutionskök hängande mellan de smutsvita väggarna, dagliga blöjbyten och en ständig oro från omgivningen för liggsår. I en sådan situation är jag mest orolig för att alla, även de som får betalt för att ta hand om mig, har slutat bry sig.”

I ”Tranorna flyger söderut” bryter ”de som får betalt” in, instuckna i Bos berättelse kommer korta noteringar från hemtjänsten: ”Kl 17.10. Bo sover när jag kommer. Lunchen står orörd. Jag försöker med pannbiffar, men utan framgång. Inte ens varm choklad med grädde. Bo vägrar dusch. /Johanna”.

Att vårdpersonal skriver att någon ”vägrar”, i stället för att ”tacka nej”, är en språklig nyans som avslöjar en paternalistisk inställning som ofta lurar under ytan. Att tacka nej kan vara det sista autonomi man har kvar. Lisa Ridzén har berättat att hon fick idén till boken efter att ha hittat ett block just med hemtjänstens noteringar efter sin farfars bortgång.

Flera gånger under läsningen tänker jag: Hur kan man skriva så här? Hur kan de skildra detta med så stor precision, så stor insikt, så detaljrikt? Hur kan de veta hur det känns när kroppen långsamt stänger ner? Lisa Ridzén (1988) och Kjersti Anfinnsen (1975) är två kvinnor långt ifrån sin egen död, Ridzén är sociolog som forskar på manlighet och Anfinnsen är tandläkare, performancekonstnär och DJ. 

Men sen slår det mig: Det här ju så här bra skönlitteratur är. Med ordentlig research, nyfikenhet och fantasi kan bra författare skildra vad som helst. Kanske är jag alltför marinerad i navelskådande autofiktion, författare som bara verkar kunna skriva utifrån sina egna upplevelser i en klaustrofobisk kulturvärld, för att inte känna igen en riktig roman när jag har den under näsan.

Jag gråter, tänker igen: Herregud, hur kan man skriva såhär?

Bo och Birgitte blir bägge successivt sämre, vi vet vartåt det barkar. Genom plötsliga hopp och avbrott i berättelsen förstår vi hur minnesluckor kan upplevas. Den stora tröttheten gör sig mer och mer påmind, önskan om att få sova och vila tar över. Drömmar, barndomsminnen, hallucinationer. Och så förlusten av kroppens funktioner: Birgittes syn försvinner, snart är människorna som vårdar henne bara okända röster. Bo kan inte längre stå på benen:

”Är kissnödig men bara tanken på att gå på toaletten gör mig utmattad. Jag har svårt att lyfta benen och tröttheten tynger huvudet på kudden. Sticker handen under täcket och känner efter i skrevet. Jodå, visst har de satt på mig en blöja. Den varma urinen är skön till en början, men när jag tömt blåsan skäms jag.”

Birgitte betraktar sin förfallande kropp med läkarens blick: ”Organen skrumpnar under huden. Musklerna förtvinar. Hjärtat är säkert pyttelitet nu. Något funktionellt immunförsvar kan man knappast tala om.” Tonen är kirurgiskt kall och saklig. Hon och Bo är bägge förhärdade av att ha levt i sammanhang där femininitet och känslor knappast fått ta plats. Birgitte surar: ”Jag koncentrerar mig på att spänna läpparna, så att jag inte ska säga något hatiskt som mitt sista ord.” Simone de Beauvoir är inte heller direkt känd för sentimentalitet, i sin skildring av döendet härmar hon läkarnas språk, men förfäran lyser mellan raderna, hon kan inte värja sig. 

Och så slutet. Stillheten, befrielsen. De anhöriga som vakar. Dödsögonblicken. Det unnar jag er att läsa själva. Jag gråter, tänker igen: Herregud, hur kan man skriva såhär?

Det brukar sägas att döden inte är inte vacker. Men kanske är det för att vi inte längre ser den. ”De som får betalt” hanterar kroppen, tvagar och klär den. Vi vänder bort blicken. Kremerar helst. Kutymen i Sverige är stängda kistor. På retrospektiv-utställningen av fotografen Elisabeth Ohlsons gärning som precis öppnat på Kulturhuset är Stockholm är den starkaste delen den lilla ljusa triangeln allra längst in, bakom ett skynke. I sin egen jag-form har hon tagit en sista bild av sitt döende med självutlösare, och låtit anhöriga fota henne när hon är borta. Döden är här oerhört vacker. Hennes och de andras hon fotograferat i projektet. 

Och för alltid lika obegriplig. 

Simone de Beauvoir avslutar: ”Det finns ingen naturlig död: ingenting som händer en människa är någonsin naturligt, eftersom hennes närvaro sätter hela världen ifråga.”

Fanny Nilsson är läkare och opinionsskribent.