DEBATT. Just nu fylls Malung av dansskor, husvagnar och människor från hela Norden när ännu en Dansbandsvecka går av stapeln. För många är det bara ännu ett sommarevenemang. Jag tror att det är någonting betydligt större än så. Det är ett av de sista stora svenska folkrörelserna.
I en tid när ensamheten ökar, när relationer flyttar in i mobiltelefonerna och när allt fler unga upplever att det blivit svårare att lära känna nya människor, finns det fortfarande en plats där människor möts som man gjorde förr. På dansgolvet.
Jag började själv dansa bugg i slutet av 2023. Jag kunde inte stegen. Jag kunde inte tekniken. Men jag fastnade redan första kvällen. Inte för att jag dansade bra, utan för att jag upptäckte någonting som min generation håller på att förlora – gemenskap utan skärmar.
En kultur som bygger på respekt och mod
För på ett dansband gäller fortfarande någonting som nästan blivit ovanligt i Sverige år 2026. Man går fram till en främmande människa, tittar henne i ögonen och frågar: “Får jag lov?”
I värsta fall får man ett nej. I bästa fall får man fyra minuter av skratt, musik och ett möte som aldrig hade uppstått någon annanstans. Det är en vacker kultur. Inte en hookup-kultur. Inte en app-kultur. Inte en kultur där människor bedöms på några sekunder med ett svep åt höger eller vänster.
Utan en kultur som bygger på respekt, mod och vanligt mänskligt bemötande.
Det är också därför jag blir förvånad över hur lite vi talar om dansbandskulturen i Sverige.
Vi talar ständigt om ensamhet. Vi talar om psykisk ohälsa. Vi talar om unga män och kvinnor som har svårt att träffa nya människor.
Men vi talar nästan aldrig om de mötesplatser som faktiskt fungerar.
Under de år jag dansat har jag aldrig upplevt bråk, stök eller den aggressiva miljö som ofta förknippas med delar av nöjeslivet. Tvärtom. Jag har mött människor i alla åldrar.
Människor som hjälper nybörjare. Människor som bjuder upp den som står ensam vid sidan av. Människor som kommer dit för musiken, gemenskapen och glädjen. Det finns någonting nästan tidlöst över det.
Dansbandskulturen inte ett nostalgiskt sidospår
Som att få uppleva en liten del av det Sverige som byggde folkparkerna, föreningslivet och den starka gemenskap som en gång gjorde vårt land unikt. Ett Sverige där människor möttes. Ett Sverige där människor pratade med varandra. Ett Sverige där man inte behövde en algoritm för att hitta nya vänner.
Därför borde vi sluta behandla dansbandskulturen som ett nostalgiskt sidospår från en annan tid. Den är inte en relik. Den är ett av de bästa svar vi har på några av vår tids största sociala problem.
Till dig som funderar på att prova vill jag bara säga: Du behöver inte kunna dansa. Det kunde inte jag heller. Det räcker att du vågar ta det första steget genom dörren. Och sedan det andra. Att fråga: “Får jag lov?”
Kanske är det precis där, mellan två danssteg och en dansbandslåt, som vi hittar tillbaka till någonting som Sverige håller på att glömma. Hur man möter en annan människa.
Eddie Wallin, före detta ungdomspolitiker för Sverigedemokraterna som valde att lämna partiet 2022
Under de år jag dansat har jag aldrig upplevt bråk, stök eller den aggressiva miljö som ofta förknippas med delar av nöjeslivet. Tvärtom, skriver debattören. Foto: PrivatVisa mer Så skriver du en debattartikel
Vill du också debattera? Så här gör du om du vill skicka in debattartiklar och insändare till Aftonbladet Debatt.
► Debattartikel:
Skriv runt 3 500 tecken inklusive blanksteg och mejla texten till debatt@aftonbladet.se
Skicka med bild på dig själv och kontaktuppgifter. Vi läser och svarar så fort vi kan, oftast inom 24 timmar.
► Replik:
Skriv max 2 000 tecken inklusive blanksteg och mejla texten till debatt@aftonbladet.se
Läs mer