De små, självlysande och gröna tomtarna satt och spejade uppe i träden.

När vi passerade under dem hoppade de ner på mina skidor och exploderade. Klockan var mitt i natten. Jag var så trött att jag hallucinerade. Jag ville dö men fortsatte att dra den förbannade pulkan genom den förbannade snön med en förbannad packning på 40 kg på ryggen. Övningen i vinteröverlevnad, som gick ut på att först svälta i en vecka och sedan marschera fem mil på ett dygn genom berg och skog, var inget spa.

Livet som jägarsoldat i Kiruna på 90-talet var en mix av utmattning och fars. Vi hade en överstelöjtnant som i brist på annat brukade gå runt med en bibel under armen. Han stannade vid jämna mellanrum vid en olycklig rekryt och sa:

”Mursu? Känner du till den heliga skrift?”

Sedan skällde överstelöjtnanten ut honom utifrån ett bibelord som han kanske hittade i Psaltaren i fem minuter utan anledning.

Muren hade fallit. Sovjetunionen hade kollapsat. Min pluton tog ryssen med ro. Att exempelvis vakta ingående spår på natten ute i fält var mest en ofantlig tristess. När jag skrev ett kåseri om övningen i en interntidning blev jag censurerad. Sanningen om hur vissa värmde sig under de där passen fungerade inte i det militära. Självbefläckelse i minusgrader ute vid kallhållet Kalixfors? I tjänsten? Är du inte klok, Larsson?

Men en dag tog komedin slut och ersattes av ljudet från en gammal diaprojektor. Som en del av vår utbildning till sjukvårdare i krig fick vi titta på militärens egna bilder från riktiga konflikter. Befälen ville visa vad vi utbildade oss för. Fotografierna hade aldrig visats för civila.

Ka-klick. Vietnam. Ka-klick. Koreakriget. Ka-klick. Andra världskriget. Ka-klick. Kuwait. Ka-klick.

Ett gäng renrakade 19-åringar från Norrbotten, Borås och Göteborg satt tysta. Någon tittade bort, någon harklade sig, någon kippade efter andan, någon lyckades nästan kväva en svordom. Efteråt var officerarna ovanligt snälla. De lämnade av med lugna röster. Ingen exercis på kvällen. Alla fick egentid att bearbeta vad de just sett.

Påverkade lumpen min syn på krigsdokumentärer eller filmer? I så fall på detaljnivå. Av allt jag har sett är det bara tv-serien ”Pacific” på HBO Max som tar upp en för många oviktig sak som maldes in i våra skallar dygnet runt – ta hand om era jävla fötter. Fila dem, pudra dem, torka dem, ställ frågor, lyssna och behandla dem som den sista droppen vatten. En soldat med blödande skavsår och nageltrång är oduglig under marscher och i strid. Annars är fascinationen för välgjorda krigsdokumentärer, nu som då, djup och reservationslös.

Traditionellt sett är genren den mest manligt kodade som finns. Förenklingen att män föredrar en offensiv genom Ardennerna medan kvinnor hellre väljer true crime och relationssåpor är rolig för att den är ganska sann. Efter nyheten att dokumentären ”World war II with Tom Hanks” skulle börja visas på History Channel i maj släpptes fick flera manliga kollegor damm i ögonen. Sommaren var räddad.

”World war II with Tom Hanks” beskrivs som den mest ambitiösa och heltäckande serien om andra världskriget sedan det brittiska referensverket ”The world at war” från 1973. I tjugo delar guidar Tom Hanks tittaren genom krigets triumfer och folkmord. Andra världskriget, som Hanks kallar för ”the war”, har spelat en stor roll för hans karriär. Han spelade bland annat huvudrollen i filmen ”Saving private Ryan”, som börjar med de allierades landstigning under dagen D, och producerade även tv-serierna ”Band of brothers” och ”Pacific” med Steven Spielberg.

Det finns brister. Eftersom de flesta som upplevde andra världskriget mellan 1939 och 1945 är döda ersätts vittnesmålen av ”pratande huvuden”, det vill säga akademiska historiker och experter som gärna upprepar det som tittaren redan har sett. Det är bombastisk musik och dundrande cliffhangers, klippta med hänsyn till reklamavbrott.

På ett sätt är andra världskriget den ultimata sagan. De goda segrar över Axelmakterna. Kriget hade ett tydligt syfte från de allierades sida – att stoppa fascismens herravälde. Ur en annan synvinkel behöver berättelsen inga pålägg. Den kan gott skildras med ett lägre tonläge och utan dramatiska effekter.

Vad ”World war II with Tom Hanks” däremot lyckas med är att visa skalan av kriget, mycket tack vare ett rikt och restaurerat bildmaterial. Ingen som tittar behöver fundera på hur en eventuell apokalyps ser ut. Andra världskriget var en undergång som människan överlevde. Ett krig som kulminerar med förintelsen av sex miljoner judar och två atombomber som förångar Hiroshima och Nagasaki kan inte beskrivas som något annat.

Skadorna efter det sanslösa mördandet läker inte. Det bestialiska barbariet har för alltid förändrat synen på vad människor är kapabla till att göra. Om serien vore längre, 20 avsnitt på drygt 40 minuter räcker inte riktigt till, hade man också haft tid att borra djupare i vilka mekanismer som gjorde att olika folk och nationer ville utrota varandra.

Ingen som tittar behöver fundera på hur en eventuell apokalyps ser ut. Andra världskriget var en undergång som människan överlevde.

Vissa ser kanske krigsdokumentärer för att de får disco i kalsongen av vapen och ammunition. Jag misstänker dock att de flesta tittar för att bearbeta en märklig posttraumatisk stress av något som man inte har upplevt och som helst inte ska hända igen. Ett behov att försöka kontrollera sin rädsla och skräck. Under seriens gång påminner känslan om när vi satt och tittade på krigsskador på Jägarskolan i Kiruna.

Ka-klick.

Tajmingen bakom ”World war II with Tom Hanks” går inte att blunda för. Fascism, nationalism, rasism, militarism och en avskyvärd avhumanisering av människor och kulturer har blivit politiska segervapen igen. Serien visar vad det leder till. Skuggorna från Andra världskriget har aldrig försvunnit utan kryper närmare igen. Det finns ett facit. Det finns alltid ett förbannat facit.

Frågan är om någon lyssnar längre.

Markus Larsson är musikjournalist på Aftonbladet.