Jag tyckte aldrig om den kroppspositiva rörelsen. Tidigt 2010-tal tog den över sociala medier-flöden med färggrann och peppig uppmuntran om att också jag – också feta kvinnor – kunde vara vackra. Det kändes som ett fundamentalt feministiskt felslut från första början. Min kvinnokamp var aldrig att anses vacker. Jag ville ju slippa. Få vara mer huvud än kropp och ha en annan mening än min yta. 

Sociala medier blev dock aldrig den tjocka kvinnans revolution. Den kroppspositiva rörelsen är stendöd. De senaste åren har istället en ny smalhetstrend tagit fart. Den sägs ha börjat med att Kim Kardashian bantade för att komma i Marilyn Monroes ikoniska gamla klänning till Met-galan 2022. Sedan började extremt smala kroppar fylla Hollywoods röda mattor och internet har delats upp i två läger – en som menar att det alltid är fel att kommentera kvinnors kroppar och en annan som säger att vi nu står som publik inför döende människor. 90-talets heroin chic är inte tillbaka. Denna nya smalhet kallas allt oftare för ”famine chic”, svältkatastrofschic.  

Ätstörningar är ett eksem. Det tar enorm energi att ignorera dem, men börjar man klia tar det aldrig slut. När jag fick veta att jag var gravid trodde jag först att min kropp aldrig skulle klara av det. I ett par veckor såg jag svart och vågade inte förvänta mig annat än missfall. Denna kropp hade ju aldrig tidigare lyckats med något jag velat. Denna kropp har vägrat vara smal, trots alla år av tukt, och nu ber jag den om ett ännu större mirakel. Insidan av mitt skallben kliade igen. 

Sångerskan Ariana Grande har ofrivilligt blivit ansiktet utåt för famine chic. I och med lanseringen av musikalfilmerna ”Wicked” började viskningarna om hennes och medskådespelerskan Cynthia Erivos förvandlingar. Båda hade smalnat av betydligt. Nu sprids klipp och foton från Grandes pågående turné. Hon ser trots smink och löshår sliten och trött ut. När Grande står under strålkastarljuset på scen lägger sig djupa skuggor över hennes bröstkorg. Samtliga revben sticker ut. 

Hon är inte ensam. Samma debatt – är det mest skadligt att tiga eller tala om det vi ser? –⁠ har uppstått kring en rad kvinnliga kändisar det senaste året. Erivo, Michelle Yeoh, Olivia Wilde, Sharon och Kelly Osbourne, Demi Moore, Nicole Kidman, Selena Gomez… 

Ozempic, ozempic! säger publiken. En mirakelmedicin för människor som verkligen behöver det och som kanske slutgiltigt borde ha bevisat det forskningen redan påpekat i ett par decennier – att det där med viktnedgång inte är så enkelt som en fråga om moral, självdisciplin och viljestyrka. Men liksom annan medicin kan den missbrukas. Ozempic och andra semaglutider kan upprätthålla en ätstörning helt utan att hela livet börjar kretsa kring mat och kaloriräkning. Det är mirakelmedicinens skrattspegel: en ätstörning som inte kliar. 

Vid mitt första ultraljud trillade polletten till slut ned. Jag ska ha barn. Ett riktigt barn, inte bara ett abstrakt koncept som brottas med mina gamla hjärnspöken. Plötsligt var det som att de mentala eksemen läkte. 

Bortom möjlig biologi är den gravida kvinnokroppen ett kulturellt undantagstillstånd. Det är det enda tillfället en kvinna normativt och i samhällets ögon får växa och bli stor

Att vara gravid och överviktig är inte nödvändigtvis medicinskt okomplicerat. Risker för komplikationer ökar. Jag får göra extra tester och får inte gå upp i vikt. Men den här texten är inte intresserad av medicin, biologi eller den evighetslånga debatten om i vilka sammanhang en stor kropp faktiskt kan vara hälsosam. Till saken hör nämligen att jag oavsett vilket för första gången i mitt liv absolut inte får gå ned i vikt heller. Ett välsignat tillstånd, indeed. 

Bortom möjlig biologi är den gravida kvinnokroppen ett kulturellt undantagstillstånd. Det är det enda tillfället en kvinna normativt och i samhällets ögon får växa och bli stor. I min omgivning är det som att en spänning släppt. Att fråga en tjock kvinna om hon är gravid är en av de värsta sociala tabbar man kan lyckas med, men när svaret på frågan faktiskt är ja är det som att alla andas ut. 

Den årliga Met-galan, där Kim Kardashian för tre år sedan påstås ha varit kanariefågeln i smalhetsgruvan, är i grund och botten en välgörenhetsgala för The Costume Institute, en av världens viktigaste textilmuseum och forskningsinstitut. Galan hålls inför öppnandet av institutets årliga utställning, i år uppflyttad till större och bättre lokaler på The Metropolitan Museum of Art. Medan kropparna bantats ned på röda mattan skedde något helt annat inne på museet. 

Årets utställning, Costume Art, ställer modet i relation till människokroppen och människokroppen i relation till resten av konsten på The Met. En uppmärksammad del av utställningen hänges de normbrytande kropparna, inte minst det som utställningens curator Andrew Bolton valt att kalla ”den korpulenta” kroppen. Här finns konst av Irving Penn, Georges Braque och Niki de Saint-Phalles Nana-figurer, men framförallt för utställningen specifikt framtagna och klädda provdockor. Till skillnad från provdockor från närmaste XL-avdelning handlar det hos The Met inte om plastdockor som bara överdimensionerats i relation till de vanliga smala. Provdockorna har 3D-scannats från verkliga kroppar och kläderna de bär tillåts forma dem. 

Den australiska designern och konstnären Michaela Stark arbetar specifikt med underkläder för feta kroppar. Plasten på hennes provdocka på The Met dras ihop av silkessnören som en riktig kropp skulle göra. Magen är inramad och hänger ut. Armar och ben ser ut som utsökt inlindad kassler. Här är det inte tal om en kropp som man försökt pressa in i en smal mall, i stället är det en fet kropp som existerar i sin egen rätt. Jag slås av att det är första gången jag över huvud taget får se en fet kropp som ett objekt med en alldeles egen estetisk potential. Vacker eller ful är sekundärt, poängen är själva verkshöjden. Inte en kvinnokropp som dekoration utan en kropp som ett konstverk. 

Min mage växer. Även om jag skulle vilja så kan jag fysiskt inte hålla in den längre. 

Det finns ett pseudovetenskapligt självhjälpsråd som går ut på att man ska le framför spegeln varje morgon. Idén är att själva rörelsen i musklerna ska få hjärnan att känna sig gladare. Vare sig det stämmer eller inte så är kroppen klart kopplad till våra inre. Hjärnan är plastisk och ändras genom hela livet beroende på vad vi utsätter oss själva för. Jag har slutat gömma min kropp eller förställa den. Jag orkar inte sminka mig, jag putar stolt med min mage och det känns verkligen som att min hjärna knyter nya band mellan synapser. I slutet av andra trimestern är jag dessutom så hög på hormoner att jag känner mig som Beyoncé. Sinnlig, sensuell, i allra högsta grad kroppslig. Jag ser på bilder på feta katter och gravida Corgi-hundar och tänker att jag är som dem: alldeles, alldeles bedårande. 

På sociala medier har unga kvinnor identifierat det smala modeidealet som en form av säljstrategi och propaganda. Sägningen ”Is it a fit or is she just thin?” syftar till att få oss att reflektera över vad som egentligen sitter i plagget respektive i kroppen. Är det bara fast fashion från Shein eller motsvarande – som ser bra ut från en vinkel på en viss specifik kropp vid ett visst tillfälle – eller är det aktuella plagget bra i sin egen rätt? 

Den likriktade kroppen är bara kapitalets försök att sälja på oss saker. Den plattar ut, på samma sätt som algoritmerna

Michaela Stark har själv kommenterat att det betyder något att The Met inkluderar den feta kroppen så som den gör nu, prick nu, medan modeindustrin kastat plus size-modellerna åt sidan och det kroppspositiva slutat sälja. Det betyder något att den korpulenta kroppen och människokroppens olikheter genom The Met ”institutionaliseras”, menar Stark. Den likriktade kroppen är bara kapitalets försök att sälja på oss saker. Den plattar ut, på samma sätt som algoritmerna. 

Hos tonårstjejerna på Tiktok och Instagram handlar “fit or thin” dock inte om en ny form av kroppspositivt motstånd, utan snarare om krassa konstateranden om omvärlden från en allt mer nihilistisk ungdomsgeneration.

Samma nihilism går att hitta hos den numera världskända manliga influencern Clavicular, Braden Eric Peters, som härför det som kallas Looksmaxxing-rörelsen. Det är den manliga motsvarigheten till kvinnors utseendehets och utgår från ett enkelt konstaterande: snygga människor får fördelar i livet, därför bör stora delar av ditt liv ägnas åt att optimera – maxxa – din look. Här finns inga idéer om motstånd mot en ytlig eller godtycklig omvärld. I stället är självhatet upphöjt till dygd. Looken maxxas genom anabola steroider, peptider, träning och ätstörningar. 

I första avsnittet av P1:s nya sommarserie Snygg eller ful berättar Youtubern David Martinsson om sina erfarenheter av fulhet. Hans dom över sig själv och världen är fatalistisk. ”Det spelar ingen roll” vad man tycker eller tror om sig själv, menar han. Är du inte objektivt snygg skadar det dig genom hela ditt liv. När jag läser unga killar skriva om sig själva på internetforumet Reddit ger de uttryck för ungefär samma sak när de ger råd till varandra: en flickvän får du dagen du är snygg. För heterokillarna är världen svartvit och snyggheten är ett tydligt slutmål. 

Socialt och i samhällets ögon är fetma en speciell sorts fulhet. Den går nämligen, ibland, att kliva ut och in ur. Många har erfarenheter av att en gång ha haft en smalare kropp och därmed också erfarenheter av att ha behandlats som attraktivare människor. Det gör fruktansvärt ont när omvärldens leenden slocknar. 

Den feta kvinnokroppen provocerar. Utanför det gravida tillståndet verkar få saker farligare. För varje kroppspositiv influencer som föddes tidigt 10-tal skapades fem kommenterande konton med syftet att förgöra henne. Blotta synen av den feta kvinnokroppen anses vara en smitta – även när de besöker röda mattor och tv-skärmar i egenskap av sångerskor eller skådespelerskor, det vill säga för talanger de har, inte för kropparna de bor i. Och Gud förbjude om den tjocka kvinnan har mage att älska sig själv. Senast ut i Sverige var Expressens och Flammans Ann Heberlein, som efter att ha slutat hata muslimer behövt hitta en ny grupp att sparka på. Till skillnad från de unga kvinnorna på sociala medier reagerade hon inte på vad de glada tjocka kropparna ersatts av, i stället firade hon deras frånvaro som en hälsoseger. 

För vissa andra kvinnor är det en försvarsmekanism och ett exempel på en så kallad sunk cost fallacy: om jag lagt hela mitt liv och all min ångest på att optimera mig själv – är det verkligen rättvist att andra kvinnor ska slippa? Vad gör det med all möda jag själv lagt ned?

Samtidigt blir de kvinnliga kändisarnas kinder allt ihåligare. Pretty privilege är ett tveeggat svärd. För kvinnor är normsnyggheten inte nödvändigtvis av godo.

I samma avsnitt av Snygg eller ful i P1 ger Lo Ersare, modellscoutad redan som 14, en kontrasterande bild av utseendeidealen som alla kvinnor känner till. ”Det tar aldrig slut”. Ersare har snygg-erfarenheten. Hon har kallats fin nästan hela sitt liv. ”Fin, men..”. I alla modellsammanhang har hon ändå alltid uppmuntrats gå ned i vikt. Bara fem kilo till. Bara lite smalare höfter. Ersare fick till slut också ätstörningar.

För kapitalet är tjockisskräcken en marknadsstrategi, därför får ingen gå fri från viktmingskningskraven. För vissa andra kvinnor är det en försvarsmekanism och ett exempel på en så kallad sunk cost fallacy: om jag lagt hela mitt liv och all min ångest på att optimera mig själv – är det verkligen rättvist att andra kvinnor ska slippa? Vad gör det med all möda jag själv lagt ned? 

För patriarkatet är det slutligen ett maktmedel. Till och med Ariana Grande kommer kallas fet och ful av en man som vill kontrollera och förnedra henne. 

Ingen kommer undan. Hela samhället är sjukt. 

I september ska jag få en dotter. I nästan åtta månader har hon gett mig sinnesfrid, men jag har redan misslyckats med att skydda henne. Hon och hennes generationskamrater kommer att ärva hela världens eksem.

 

Lotta Ilona Häyrynen är frilansande kultur- och ledarskribent och författare.