Publicerad 20 jul 2026 kl 16.35
De senaste veckorna har Palestinademonstranter i Stockholm använt en skylt som liknar den vid ingången till förintelselägret Auschwitz.
I lördags beslagtogs den av polis.
Därmed hindrades vi från att gestalta vår indignation över Israels folkmord. En protest som inte får utmana är ingen protest, skriver aktivisten Dror Feiler.
Dror Feiler talar på lördagens demonstration för Palestina på Odenplan, strax efter beslagtagandet.
Foto: Terhi Ylimäinen / TT NYHETSBYRÅN
Öppna bild i helskärm
11 juli 2026. Demonstrationen i Stockholm i solidaritet med Palestina använde en skylt som liknar ”Arbeit macht frei”-skylten i Auschwitz som rekvisita.
Foto: ACHIM RÖDNER / Achimfoto.se
Öppna bild i helskärm
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.
DEBATT. Lördagen den 18 juli beslagtog polisen vår rekvisita.
Varje lördag sedan den 7 oktober 2023 demonstrerar vi på Odenplan i Stockholm, i solidaritet med det palestinska folket. I våra demonstrationer förekommer gatuteater, sedan några veckor tillbaka med en specifik rekvisita: en port där ordet GAZA vilar ovanpå. Men i lördags hade den beslagtagits innan demonstrationen ens hade börjat.
Därmed hindrades vi från att med konstnärliga uttrycksmedel gestalta vår indignation över Israels folkmord i Gaza, dödandet av barn, vårdpersonal och journalister samt den pågående etniska rensningen av Palestina.
Rekvisitan innehöll ingen uppmaning till våld och inget hot mot någon grupp. Den uttryckte inte missaktning mot människor på grund av deras ursprung eller religion och förnekade, ursäktade eller förhärligade inte Förintelsen.
Tvärtom var syftet att insistera på att Förintelsens lärdomar är universella och att orden ”aldrig mer” måste gälla alla människor – inte bara dem som makten för tillfället anser skyddsvärda.
Vem ska få demonstrera?
När polisen börjar avgöra vilka lagliga historiska symboler som får användas närmar vi oss censur. Yttrandefriheten finns inte till för att skydda artigheter och ofarliga åsikter.
Demonstrationsfriheten gäller inte bara manifestationer som makthavare och ledarsidor uppskattar. Den konstnärliga friheten blir meningslös om konsten först måste godkännas av polisen. Friheternas verkliga betydelse visas just när uttrycken provocerar, oroar och sparkar uppåt.
Ska endast de lydiga få demonstrera? Ska vi få protestera bara när ingen med makt känner obehag? Ska våra symboler och banderoller först genomgå en politisk lämplighetsprövning?
En protestdemonstration som inte får störa, provocera eller utmana är ingen protestdemonstration.
Den är en av myndigheterna tolererad helgpromenad.
Sluttande plan
”Vi har alldeles för många personer som inte är en del av den etniskt svenska befolkningen och det har orsakat jättestora problem”, enligt Sverigedemokraternas migrationspolitiske talesperson Ludvig Aspling.
Han utpekar människor som ett samhällsproblem – inte på grund av vad de gör, utan därför att de inte anses tillhöra den ”etniskt svenska befolkningen”.
Många av oss som demonstrerar tillhör inte den kategori som Aspling kallar etniskt svensk. Är våra åsikter därför mindre legitima, våra rättigheter mindre värda? Är vår kritik av Israel och den svenska regeringen mindre svensk – och därmed mindre skyddsvärd?
Annons
Hur lång tid tar det innan även människor som räknas som etniska svenskar delas upp i lojala och illojala, pålitliga och opålitliga, patrioter och förrädare?
Historien upprepar sig inte mekaniskt. Men den visar att demokratin sällan avskaffas genom ett enda dramatiskt beslut. Den nedmonteras stegvis: först genom ett språk som delar befolkningen i ett verkligt ”vi” och ett misstänkliggjort ”de”, därefter genom att vissa gruppers rättigheter görs villkorliga och slutligen genom administrativa ingripanden mot obekväma röster, konstnärer och demonstranter. Varje åtgärd framställs som begränsad och rimlig. Först i efterhand blir mönstret omöjligt att förneka.
När medborgaren förväntas tiga, konstnären censurera sig själv och demonstranten undvika att störa har demokratin redan börjat ersättas av lydnad.
Av Dror Feiler
aktivist och språkrör, Judar för Israelisk-Palestinsk Fred