”Kamrat Bamse. Revolution och klasskamp i 70-talets svenska serier” av Robert Aman
Det är inte så många årtionden sedan som det låg serietidningar på vartenda skolkorridorsbord och alla normala dagstidningar hade en helsida med serier näst längst bak. För barn födda mellan typ 1955 och 1990 var det ofta tecknade serier som var vägen in till läsningen.
Men serier var tillfällighetsprodukter som slängdes i sopnedkastet när de var sönderbläddrade, de granskades inte på kultursidorna och de har alltför sällan tagits på allvar av forskningen. Trots att gammal populärkultur ofta säger ganska mycket om sin samtid.
Serieforskaren Robert Aman har tidigare berättat den bortglömda historien om hur Fantomen anpassades till en svensk publik och gjordes om till en mer progressiv superhjälte som slogs mot apartheid.
Bokens omslag pryds till och med av en bild på Bamse med ett Mao-ansikte.
Hans nya bok handlar om Bamse, men också om 1970-talsserier som riktade sig till lite äldre barn och kanske inte har så mycket gemensamt förutom att de möjligen kan ses som vänstervridna – Mystiska 2:an, den i dag mycket bortglömde Tumac och Johan Vilde. Johan Vilde – som för övrigt snart kommer i nyutgåva på Apart förlag – handlar om en svensk sjömanspojke som rymmer från sitt skepp och hamnar hos en afrikansk familj. Syftet var bland annat att skildra hur rika svenska köpmän försökte tjäna pengar på slavhandel.
Aman gör ett stort nummer av att Bamses skola nämner Kina i positiva ordalag 1983. Bokens omslag pryds till och med av en bild på Bamse med ett Mao-ansikte. Det är lite orättvist, dels för att just det där Kina-inslaget inte var särskilt representativt. Men också för att det inte var särskilt uppseendeväckande att kalla kinesiska revolutionen 1949 en ”befrielse” då. Sveriges kronprins, nuvarande kung, Carl Gustaf uttryckte sig till exempel betydligt mer entusiastiskt om Mao i en ökänd intervju i den föga vänstervridna tidningen Damernas Värld (nr 34/1972): ”En otrolig man. Tänk, när han och alla hans anhängare bara vandrade omkring dag och natt i Kina och kämpade för att nå sitt mål. Vilken insats. Dessutom har han skrivit fin prosa och utmärkta dikter.”
Det finns Galago för vuxna och importerad manga för ungdomar, men vem skulle få för sig att göra riktiga serier för barn i dag?
Och den som vill kan traska till arkiven och läsa vad tidningarna (inklusive borgerliga) skrev när Mao dog 1976.
Även 1983 var det rätt okontroversiellt att uttrycka sig som Bamse gjorde. Det provocerade förmodligen fler när Bamses skola hyllade höga skatter samma år. (”Att betala skatt är ett sätt att hjälpas åt.”)
Det finns andra invändningar mot den här boken. Den innehåller många svepande formuleringar om ”marxismen” (vad nu det är för något) och ”vänstern” (knappast heller ett entydigt begrepp) och en del akademiska klyschor som inte nödvändigtvis har någon poäng.
Med det sagt är ”Kamrat Bamse” en intressant och huvudsakligen välskriven reportagebok som ger en fin inblick i källorna, det vill säga svenska serier.
Det är viktigt att komma ihåg att även om Bamse, Tumac och Johan Vilde möjligen lutade vänsterut så var de aldrig en del av ”vänstern”, om man med det menar olika vänsterorganisationer. Där sågs serier för det mesta som fördummande skräpkultur. Vänstergrupper gav ut propagandaskivor, böcker och träiga broschyrer – väldigt sällan tecknade serier. (Undantag finns, några nämns i boken.)
Rune Andréasson som skapade Bamse var socialdemokrat och ritade bland annat för S-tidningen Aktuellt i Politiken fram till 1983 (då han lämnade partiet i protest mot sänkt bistånd). Men inte heller fackföreningsrörelsen och socialdemokratin brydde sig om att göra serier. (Även här finns förstås undantag – till exempel Per Giertz och Gunna Grähs ”Det var på tiden”, 1988, och Magnus Knutssons och Ulf Janssons ”Kämpa för rättvisa”, 1989 – båda handlar om arbetarrörelsens historia.)
Att tidningen Bamse fortfarande finns kvar är ett mirakel. För annars har den svenska seriebranschen totalslaktats. Det finns Galago för vuxna och importerad manga för ungdomar, men vem skulle få för sig att göra riktiga serier för barn i dag? Om det över huvud taget finns barntidningar på Pressbyrån är det illa översatta berättelser om Disneyprinsessor med plastleksaker gjorda i Kina fastklistrade på omslaget, eller pysseltidningar med AI-illustrationer.
Bamse är väl varken mer eller mindre politisk nu än på 1970-talet. Det främsta budskapet är att man ska vara snäll, sköta sig och äta nyttigt. Krösus Sork är fortfarande en rik skummis, numera äger han inte bara fabriker utan även Sorkskolor AB och Krösus Care (nr 7/2025). Han är egentligen inte girigare än Joakim von Anka, det unika med Bamse är snarare att saker och ting förklaras. Krösus föddes inte pengagalen, det finns en anledning till att han blev som han blev.
Det är det kommersiella storbolaget Egmont som äger Bamse. De gör det gissningsvis inte av ideella skäl utan för att folk trots allt köper tidningarna. Det finns alltså fortfarande hopp om det här landet.
REPORTAGEBOK
» Kamrat Bamse. Revolution och klasskamp i 70-talets svenska serier
Robert Aman
Verbal förlag
Läs mer