Publicerad 12 aug 2025 kl 18.00
Elever med särskilda behov är mer behjälpta av undervisning än av utvecklingsplaner. 1990-talets flum måste vädras ut ur klassrummen.
Simona Mohamsson, partiledare L.
Foto: SVEN LINDWALL
Lotta Edholm.
Foto: PELLE T NILSSON / SPA SPA | SWEDISH PRESS AGENCY
L vill stoppa lärarnas överrockar.
Foto: Anders Good / IBL
Inkluderingstanken har bidragit till en sönderstressad lärarkår.
Foto: Svitlana Hulko / Shutterstock
Vad gör en specialpedagog? Det är lätt att tro att han eller hon har hand om barn med inlärningssvårigheter. En specialpedagog är rimligtvis en lärare som specialiserat sig på att utbilda elever med särskilda behov. Skulle man kunna tro.
Men så är det inte. Den yrkesgruppen finns, men kallas speciallärare.
Specialpedagogen är förvisso också lärare i botten – men är i praktiken skolvärldens motsvarighet till en managementkonsult. Han eller hon undervisar inte, utan sitter längst bak i klassrummet och antecknar. Pedagogerna skriver planer om hur ”lärmiljöerna” kan ”utvecklas”, och ”coachar” lärarna i inkluderingsarbetet.
Till skillnad från speciallärarna undervisar de inte själva utan fungerar som en överrock till redan sönderstressade lärare.
Men nu kan det vara slut med utvecklingsplanerna. Bossarna över Utbildningsdepartementet – Lotta Edholm och Simona Mohamsson, Liberalerna – vill göra om systemet. I en debattartikel i lärarfackets tidning Vi lärare skriver de att de rådgivande pedagogerna ska sluta pekpinna och börja undervisa. Att Sverige utbildar fler specialpedagoger som gör upp planer, än speciallärare som gör jobbet, är inte rimligt.
Det är inte en dag för tidigt. Med fallande resultat i svaga elevgrupper och ansträngda skolbudgetar är det dumt att lägga resurser på föga efterfrågad lärarcoachning.
Därtill har skolans egna managementkonsulter bidragit till läraryrkets statusfall.
Specialpedagogiken bygger på en teori som kallas socialkonstruktivism – att världen ”skapas” genom sociala relationer. I skolans värld betyder det, hårdraget, att inlärningssvårigheter inte finns på riktigt. I stället är det normer och miljön i klassrummet som ”slår ut” vissa elever. Specialpedagogens uppgift är därför att ändra denna miljö.
Sedan 1990-talet, då Socialdemokraterna avskaffade speciallärarutbildningen, har den teorin varit förhärskande inom skolan. Med slagordet ”en skola för alla” var målet att ta bort specialanpassade undervisningsgrupper. I stället skulle alla barn gå i samma klass. Allt för att ingen skulle känna sig utpekad.
Resultatet har blivit att elever med särskilda behov lämnas efter – för inlärningssvårigheter och intellektuella funktionsnedsättningar finns på riktigt. Lärare tvingas vända ut och in på sig själva för att individanpassa undervisningen, vilket gör att resten av eleverna går miste om kunskap de har rätt till.
Därtill har skolans egna managementkonsulter bidragit till läraryrkets statusfall.
Liberalerna är rätt ute. Troligen kommer specialpedagogiska forskningsinstitutioner ta till hela den verbala arsenalen – inkludering! Bygga broar! Relationellt perspektiv! – för att protestera. Men Edholm och Mohamsson ska stå på sig.
En skola för alla blir ofta en skola för ingen.
LÄS MER: Fisk med kall sås kan inte rädda LiberalernaLÄS MER: Experimentet har blivit en katastrof för barnen
