Publicerad 15 sep 2025 kl 16.00

Regeringen vill nu tillfälligt sänka straffbarhetsåldern till 13 år vid särskilt grova brott. 

Det här är inte en liten korrigering – det är en kursändring med djupa följder, skriver Maria Moraes (MP). 

Maria Moraes (MP), kommunalråd i Linköping.

Öppna bild i helskärm

Gängen rekryterar redan barn eftersom straffen är lägre – flyttas gränsen lär rekryteringen flyttas med, skriver debattören.

Foto: Johan Nilsson / TT

Öppna bild i helskärm

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.

DEBATT. Jag var 13 år när jag begick mitt första väpnade rån. De där åren präglade mig och skadade människor omkring mig – och kostade samhället pengar. 

Men i dag är de en parentes jämfört med allt jag gjort sedan: tio år i civilsamhället med avhopparstöd för unga, tre mandatperioder som fritidspolitiker och nu heltidspolitiker som kommunalråd, med hjärtat i socialpolitiken – och fyrabarnsmamma. 

Jag fick chansen att bli mer än mitt värsta beslut. Hade jag börjat tonåren på anstalt med vuxna yrkeskriminella, följts av ett straffregister och skadestånd på ryggen – då hade den parentesen kunnat bli en punkt.

Regeringen vill nu tillfälligt sänka straffbarhetsåldern till 13 år vid särskilt grova brott. Den statliga utredningen som föregick beskedet föreslog 14 år för brott med minst fyra års fängelse i straffskalan. Det här är inte en liten korrigering – det är en kursändring med djupa följder. 

Om staten menar att en 13-åring är mogen nog för straffrättsligt ansvar, varför är den då inte mogen nog för demokratiska rättigheter? Miljöpartiet har till exempel länge drivit sänkt röstålder, åtminstone i kommunval. Du kan inte vara vuxen nog för straff men för ung för röstkort – den logiken håller inte.

Barn som utnyttjas av kriminella är inte brickor som behöver hårdare slag.

Forskningen är tydlig: tonårshjärnan är inte färdig. Impulskontroll, riskbedömning och konsekvenstänk mognar sent, och unga är extra känsliga för grupptryck och snabba belöningar. Hårdare straff har svag eller ingen avskräckande effekt på ungdomar; frihetsberövanden kan tvärtom öka återfallen. 

Och verkligheten saknar dessutom kapacitet. Kriminalvården tampas redan med platsbrist och dubbelbeläggning; JO har riktat skarp kritik. Samtidigt visar Ivo:s tillsyn 2024 allvarliga brister på Sis. Var är planen för hur 13-åringar ska placeras, med vilken personal och vilket innehåll i vården – i dag, inte i morgon?

Det finns också en risk som alla ser men få vill säga högt: sänker man gränsen trycks brotten ned i åldrarna. Gängen rekryterar redan barn eftersom straffen är lägre – flyttas gränsen lär rekryteringen flyttas med. Ska vi verkligen förbättra gängens kalkyl? 

Inte att blunda för brott

Det här är inte att blunda för brott. Det är att titta längre än till nästa rubrik. Vill vi ta barns ansvar på allvar börjar vi där det faktiskt fungerar: extra resurser till skolor, elevhälsa som hinner före, fritidsgårdar som är öppna, sänkta trösklar in i föreningslivet och avhopparvägar som också inkluderar familjen. 

Så länge regeringen vill ge 13-åringar vuxnas påföljder bör den redovisa helheten: rösträtt, vårdplatser, behandlingsinnehåll och uppföljning. Annars gör vi barn till vuxna bara när de ska straffas – och till barn igen när ansvaret ska tas.

Barn som utnyttjas av kriminella är inte brickor som behöver hårdare slag. De är barn som behöver fler vuxna runt sig. Min princip är enkel: ge unga fler vägar in i samhället, inte genvägar in i fängelse. Sänk inte straffbarhetsåldern. Ge barnen fler vuxna – inte fler domar.

Av Maria Moraes (MP)

kommunalråd i Linköping