I tajta capri-byxor, loafers utan strumpor, och en flera storlekar för liten lila skjorta med korta ärmar som är uppknäppt över bröstet där stora silversmycken dinglar mot solbränd hud, arresteras Andrew Tate i Miami – misstänkt för flera fall av våldtäkt och trafficking. Tate, en högerextrem och självdefinierat misogyn mediepersonlighet, är en av den så kallade manosfärens ledstjärnor, som sedan 2022 har gäckat rättvisan anklagad för grova brott mot kvinnor. 

I ljuset av att en heterosexuell sexbrottsling vars publik består av unga straighta män har gripits fokuserade internet som vanligt på det viktigaste: Varför ser Andrew Tate så bögig ut? Är det där rentav kvinnokläder? En poet på Bluesky postade ”Andrew Tate vill att vi alla ska tro att han är straight men Andrew Tates garderob vill att vi ska veta att han ljuger”. (Hon blev snart så ifrågasatt att hon raderade sitt konto.) 

Ända sedan Narcissus förälskade sig i den vackra unga mannen i den spegelblanka dammen har bögar fått klä skott för mäns alla fåfängor. ”Homoerotiskt” har blivit något sorts samlingsbegrepp för alla maskulina uttryck som inte är helt slumpmässiga. En man som klär upp sig har öppnat en dörr mot det homosexuella och feminina, och därmed blottat sig för spekulationer om hans sexualitet och könsidentitet. Andrew Tate hade sluppit detta om han hade burit gråa träningsoverallsbyxor och en svart hoodie. Detta trots att mjukisbyxor och hoodie är en helt gångbar uniform på, till exempel, bögtechnopalatset Berghain i Berlin. 

Men om vi ska plocka isär Tates kläder så är det inget av det han bär som har någon särskilt homosexuell prägel. Löjligt tajta kläder har varit heterokodat sedan åtminstone början av 2020-talet (minns ingen ”Four lads in jeans”-memen?), capri-byxor är svenska 40-talistmäns midsommaruniform några mil från vilken storstad som helst, och strumplösa loafers skriker ungmoderat snarare än kuksugare. 

Det folk verkar identifiera som det bögiga i Andrew Tates Miami-outfit är alltså inte att den är homosexuell, utan att den är för mycket; den är camp, den är dålig smak. Och när den dåliga smaken förläggs till bögvärlden skapas ett avstånd mellan Tate och de heterosexuella männen som byggt hans imperium. Titta på bögtransan Andrew Tate där han står i sina löjliga kläder med händerna bakom ryggen!

Det var i själva verket länge sedan homosexuella män satt på makten över den manliga fåfängan. Sedan heteromännen tog över skutan har vi rejsat förbi metrosexuell och gått rakt in i looksmaxing-väggen. På Instagram handlar posterna om hur snygg man måste vara för att få ligga, eller vem som har bäst form och teknik i smygfilmade slagsmål. Allt varvat med annonser som ifrågasätter dina testosteronvärden, undrar om dina pungkulor är tillräckligt blanka, eller insinuerar att dina polare garvar åt ditt flyende hårfäste. 

…strumplösa loafers skriker ungmoderat snarare än kuksugare.

Samma vecka som Andrew Tate arresteras i Miami hånade kongressledamoten Becca Balint USA:s försvarsminister Pete Hegseth för det nya direktivet om att mäta amerikanska soldaters testosteronhalt, något som hon tyckte signalerade ”intensiva, homoerotiska känslor gentemot män”. Balint jämförde Hegseths bild av maskulinitet med den högst homosexuella konstnären Tom of Finlands bilder, och antydde att Hegseths och hans gelikars homo- och queerfobi handlade om latent homosexualitet. 

Utöver att det är en konsthistorisk förståelse av Tom of Finland så grund att tranor skulle kunna häcka i den, är det en utmattad kliché. Män är maskulina, bögar gillar män, det maskulina är bögigt, därför punkt punkt punkt. Men dyrkandet av det maskulina, den perfekta kroppen som ideal, styrka som dygd – det är några av fascismens bärande bjälkar. Dess eventuella homoerotik är i sammanhanget oväsentlig. 

Det finns tänkare som kan skriva – har skrivit – intressant om de paralleller och de gemensamma historiska rötter som delas av fascismen och den moderna bögkulturen. Patrik Steorns avhandling ”Nakna män” fördjupade till exempel min syn på hur den avbildande av manskroppen kunde agera homoerotisk och nationalistisk på samma gång. Det reflexmässiga liberala böghånet är något annat, ett sätt att friskriva heterosexualiteten från ansvar samtidigt som man upplever sig peka ut ett hyckleri. Homofoberna är de egentliga bögarna och vice versa. Den heterosexuella kulturen är bara den scen där bögdramerna utspelar sig.

Den heteromanliga fåfängan har ett annat estetiskt filter än den som riktar sig till bögar men den är precis lika fåfäng. När jättestora skägg fortfarande var något som tillhörde oss bögar inom björnkulturen tvättade vi våra skägg med hårbalsam. När heterosexuella män tog över skäggen skulle de plötsligt vårdas med 17 olika produkter som luktar skogsbrand, motorolja och bacon. Det finns blöjväskor som ser ut som militärutrustning och små tvättlappar med lotion för att torka sig i röven som säljs som ”DUDE wipes”. Historien om manlig fåfänga som något bögigt är en tafflig kamouflage på en heterosexuell maskulinitet som är så självmedveten att den måste köpa potensmedel från ett företag som heter ”Hims”. 

Jag tror inte att det här är en särskilt ny utveckling. Den heteromanliga fåfängan var bara lättare att dölja innan sociala medier tryckte upp komplexen i ansiktet på oss. Har du någon gång diskuterat kläder med en man som ”inte bryr sig som kläder”? Det finns inga som har så rigorösa regler runt hur de klär sig. T-shirten får bara ha den färgen, inte sitta för tajt eller löst, inga smycken får bäras, en jacka måste vara si eller så lång. På något sätt har detta blivit en neutral manlighet, medan alla anspråk på något lite mer intressant blir ett homosexuellt gränsland. 

Pete Hegseths pseudovetenskapliga kroppsfascim är homoerotisk, Andrew Tates kläder är smygbögiga. Alla negativa manifestationer av heterosexualitet är på något sätt bögarnas fel. Alltför maskulint? Bögigt. Inte tillräckligt maskulint? Bögigt. Androgynt? You guessed it. Det är inte bara en (inte särskilt) latent homo- och transfobi som kommer till ytan (den andra ”lustiga”, liberala analysen av Hegseths testosteronfixering är att den handlar om ”könsbekräftande vård”). Det är också en värdelös analysmodell för att förstå hur maskulinitet avspeglar sig i den nutida fascismen.