Den 17 juli hade ”The Odyssey” premiär i Sverige. Medan Hollywoods elit samlades på den röda mattan i New York utspelade sig en annan berättelse, långt från kamerablixtarna. Genom kampanjen #TheOdysseyOnStolenLand har västsahariska aktivister, filmare och journalister i över ett år försökt nå filmens skapare: regissören Christopher Nolan, distributören Universal och produktionsbolaget Syncopy, efter att de inledande scenerna spelades in i Dakhla, en stad i det ockuperade Västsahara.
”Mr Nolan and Universal, before your cameras came, the blood of Sahrawis at the hands of Morocco had already written the first scripts – scripts the world refused to read”, skriver den västsahariska aktivisten Mansour Lamadel.
Jag var själv en av dem som aldrig hade hört talas om Västsahara. Efter ett möte med organisationen Artikel2 upptäckte jag att området enligt FN är en av världens sista kolonier. En 2 700 kilometer lång militariserad mur, omgiven av ett av världens största minfält, delar landet. Efter Marockos invasion 1975 tvingades tusentals människor fly, och närmare 200 000 västsaharier lever fortfarande i flyktingläger i den algeriska öknen. Generation efter generation växer upp där, beroende av humanitär hjälp, utan möjlighet att återvända hem.
Under tre år cyklade jag och min partner genom 26 länder för att uppmärksamma situationen. Vi frågade studenter, journalister, politiker och människor på gatan om de kände till Afrikas sista koloni. Nästan ingen gjorde det.
”Vi föds och dör i de här flyktinglägren”, sa västsaharierna när vi kom fram.
Ironin är svindlande: Nolan gör en film om längtan efter att återvända hem, inspelad på en plats där ett helt folk fortfarande nekas just den rätten.
”Mr Nolan: I am a Sahrawi human rights defender. Morocco dissapeared me for 3 years and 7 months in a secret jail in occupied El Aaiun”, vittnar aktivisten Ghalia Dijmi. “Mr Nolan: I am a Sahrawi filmmaker under occupation. I am banned from making films in Moroccan-occupied Western Sahara”, berättar filmaren Laghrid Ali.
Under ockupationen är det i praktiken omöjligt för västsaharier att arbeta fritt som journalister eller filmskapare. Flera västsaharier berättar om detta i dokumentären ”3 Stolen Cameras”. De som dokumenterar militärens eller polisens övergrepp riskerar fängelse och tortyr. Organisationen Freedom House ger Västsahara 4 av 100 poäng i sitt frihetsindex. Som jämförelse får Nordkorea 3 poäng.
En aktivist från Dakhla beskrev under vår resa hur marockansk säkerhetspolis rutinmässigt griper västsahariska aktivister inför internationella besök. Syftet är att se till att inga vittnen finns kvar när omvärlden tittar. En annan västsaharier berättade hur fångvakter viskade: ”Ingen kommer någonsin få veta vad som händer här”, medan de torterade honom med elchocker, kastade syra över hans hud och skar i hans kropp.
Samtidigt poserade Marockos kulturminister Mohamed Mehdi Bensaid på bild tillsammans med Nolan under inspelningen av The Odyssey. Efteråt sa ministern: ”Thanks to its worldwide distribution, this film will make Dakhla and Morocco known to people unfamiliar with the region and our country.”
En ockupation överlever inte bara med murar, fängelser och vapen. Den överlever också när världen applåderar kulissen och glömmer människorna som drevs bort från den. Marocko har länge använt turism och internationella investeringar för att normalisera ockupationen. Även svenska företag har verkat i de ockuperade områdena, trots att exploatering av Västsaharas naturresurser utan det västsahariska folkets samtycke strider mot folkrätten och upprepade gånger har underkänts av EU-domstolen.
Film och kultur kan göra det osynliga synligt. Därför fortsätter västsaharier att berätta sina historier trots decennier av förföljelse. Mitt i den algeriska öknen har de byggt en filmskola för att ge barn och unga verktyg att återta den existens deras ockupanter försöker radera. Varje år arrangerar de filmfestivalen FiSahara, som även ligger bakom kampanjen mot The Odysseys inspelning i det ockuperade Västsahara.
Över tusen personer, däribland Javier Bardem, Pedro Almodóvar och Greta Thunberg har skrivit under deras upprop. Nolan, Universal och Syncopy har valt att inte svara vare sig kampanjen eller de journalister från bland annat The Guardian, The Hollywood Reporter och Deadline som sökt dem.
Västsaharierna bad först att det inspelade materialet skulle tas bort och att filmskaparna skulle erkänna att inspelningen varit ett misstag. Nu ber de bara om ett möte. För att få berätta vad det innebär att göra film under en ockupation där den egna berättelsen är förbjuden.
De bjuder in Nolan till flyktinglägren i Algeriet och festivalen – för att lyssna innan världen ännu en gång tittar bort.
Sanna Ghotbi är författare och aktivist.