Publicerad 25 jul 2026 kl 06.00
Det kulturkrig som rasade om ”Odysséen” tappade luften så fort filmen visades.
Eric Cullhed ser det som ett medvetet marknadsföringsgrepp från Christopher Nolans håll.
De som bekymrats av vilka hudfärger som skulle synas i bild har anledning att fira.
Foto: LEV RADIN / STELLA PICTURES
Öppna bild i helskärm
Eric Cullhed driver poddserien ”Sommar med Odysséen”
Foto: Mikael Wallerstedt / Natur & kultur
Öppna bild i helskärm
KOMMENTAR. Go woke, go broke. Devisen tycks ha spelat ut sin roll, åtminstone i Christopher Nolans fall. Hans filmatisering av den nära 3 000 år gamla grekiska hjältedikten ”Odysséen” spelade in en kvarts miljard dollar förra helgen. Detta trots att halva internet ägnat våren åt att våndas över att Hollywood synbarligen slipade offerkniven för att lägga en av västerlandets urtexter på den politiska korrekthetens altare. Trailerklippen antydde att Homeros ”vitarmade” Helena skulle spelas av kenyansk-mexikanska Lupita Nyong’o, den gråögda gudinnan Athena av brunögda Zendaya, och Achilles – grekernas ostoppbara krigsmaskin – av Elliot Page, som de upprörda envisades med att minnas som gravid tonåring i ”Juno” (2007).
Lupita Nyong’o fick en ganska oansenlig roll i Nolans film.
Foto: ACTION PRESS / STELLA PICTURES
Öppna bild i helskärm
Grämelsens kalla dimmor har skingrats nu när det visat sig att denna trio delar på en skärmtid som är försumbar jämfört med den betydligt blekare kungafamiljens strapatser. Elliot Page spelar inte hjältarnas hjälte utan bedragarnas bedragare: soldaten Sinon, som lurade trojanerna att släpa in trähästen i staden och därför plågas med evig feber i Dantes Inferno. Och de som bekymrats av vilka hudfärger som skulle synas i bild har noga räknat anledning att fira. Den exotiska Kalypso – en gudinna som enligt eposets egen logik är skönare än varje dödlig, Helena inräknad – har ofta gestaltats av kvinnor med afrokaribisk framtoning. Den här gången gick rollen till en blond, blåögd Charlize Theron.
Frågan om hur vi förvaltar denna berättelse är knappast arkeologisk utan konstnärlig och politisk.
I backspegeln framstår uppståndelsen som ett medvetet marknadsföringsgrepp. Tidigt i filmen instrueras Telemachos att han måste locka fram motståndarens attack för att segra i närkamp. På samma vis tycks Universal ha retat upp gapiga konservativa snöflingor genom att odla intrycket att filmen rollsatts enligt den strategi som förlöjligas i South Park-specialen ”Joining the Panderverse”. Där beordrar filmproducenten Kathleen Kennedy – Cartman i peruk – att den ena Disneyklassikern efter den andra ska ”förbättras” enligt samma recept: ”Put a diverse chick in it and make her lame and gay!”
Men också bland filmens förhandsförsvarare fanns en dubiös impuls: ambitionen att vederlägga den smårasistiska bestörtningen med antikvetenskapen som facit. Helena kallas ”vitarmad” bara för att markera att aristokratins kvinnor höll sig inomhus! (Må så vara, men hon är onekligen förknippad med ett vitt skönhetsideal: blond hos Sapfo, rosenkindad hos Theokritos och hos Dares av Frygien förskönad av ett litet födelsemärke på den ljusa hyn mellan ögonbrynen.) Medelhavet var en smältdegel utan våra kategorier! (Kanske det, men de utseenden som är vanliga i filmen framhålls i dikten som ovanliga: Odysseus härold tillika bäste vän Eurybates är ”mörkhyad och krullhårig”, och de fjärran aithioperna är ”de brända ansiktenas folk”.) Den marmorvita antiken är en efterhandskonstruktion. Statyerna var i själva verket bemålade! (Javisst, och pigmentspåren visar att hudpartierna gärna färglades i en grisrosa ton som för tankarna till andra morgonen vid charterpoolen på Mallorca.)
Arvet från Homeros är inte en arkeologisk utan en konstnärlig och politisk fråga, menar Eric Cullhed.
Foto: Wikimedia commons
Öppna bild i helskärm
Här spökar en förhoppning som delades av Homeros försvarare i ett besläktat kulturkrig som rasade i Frankrike kring år 1700. Bara vi skalar bort traditionen och bildar oss en korrekt uppfattning om ”Odysséen”, kommer vi helt säkert att uppdaga en tillvaro i linje med våra allra finaste värderingar. Då som nu väntar besvikelse. Ingen forskarnit i världen kan ändra på att eposen skildrar en värld där kvinnor ska hålla mun, funktionshindrade hånas, tiggare underhålla herrskapet med slagsmål och konster, och slavar antingen veta sin plats eller hängas och kastreras.
Frågan om hur vi förvaltar denna berättelse är knappast arkeologisk utan konstnärlig och politisk. Varje tid har tonat ner det som skaver och lyft fram annat – och vad gör det? Den homeriska traditionen liknar inte något monument av brons utan snarare ett stenröse: iögonfallande just för att nya händer ständigt lagt skärvor på toppen. Längst ner ligger den märkligaste och skrovligaste bumlingen alltid kvar, öppen för var och en att utforska. Läs!
Av Eric Cullhed
Eric Cullhed är professor i grekiska vid Uppsala universitet. I sommar driver han tillsammans med Malin Nauwerck och Magnus Bremmer poddserien ”Sommar med Odysséen”