Det är Pridevecka i Stockholm och som en gåva från ovan slipper queers äntligen vallfärda till Östermalms idrottsplats. Festivalområdet har i stället flyttat till Slakthusområdet och döpts om till Pride District, vilket innebär att paraden kommer att skingras vid nya Slussen. Det är nog inte homofobi att tvingas bestiga Mälartrappan, men vi får hoppas att rulltrapporna fungerar på lördag.

Samtidigt har Slaktis länge varit ett tillhåll för de som längtat efter ett friare nattliv. Klubbar som Slakthuset och Renseriet var under det tidiga 2010-talet ett sätt att komma bort från centrum och därmed de begränsande normer som fanns på andra klubbar och musikscener. Själv kommer jag aldrig glömma mörkrummet på artisten Zhalas releasefest anno 2014, eller dagsfesterna på terrassen där rnb och hiphop spelades utan stigmat att dra till sig “fel folk”. 

Slakthusområdet planerades ursprungligen för stadens köttförsörjning. Man behövde få bukt med de bristande hygieniska förhållanden som rådde vid privata slakteriet runt förra sekelskiftet. Arkitekten Gustaf Wickman fick i uppdrag att rita byggnader för varje led i produktionen, och under efterkrigstiden byggdes de sydvästra delarna av området ut med storskaliga lager- och distributionsanläggningar. Under större delen av 1900-talet var området fyllt av slaktare, styckare, chaufförer, kyltekniker och lagerarbetare. Men på 90-talet började produktionen dala.

Området skulle sedan dess kunna beskrivas genom det arkitekten Ignasi de Solà-Morales kallar för terrain vague. Ett ödsligt, postindustriellt landskap som tagits i bruk på ett oväntat sätt, som fungerar som en spricka i den ovanifrån planerade staden. En plats vars potential ligger i dess övergivenhet. När industrin drog sig undan intogs lokalerna av konstnärer, musiker och fria kulturutövare. Samtidigt följer många stadsomvandlingar numera samma logik: platser som hamnat utanför planeringen får ett kulturellt värde som sedan planeras, förvaltas och säljs. 

Pirerna runt Hudsonfloden i New York, särskilt den som är en förlängning av Christopher Street, var en sådan plats. Det var ett livligt hamnområde under det tidiga 1900-talet som blev synonymt med cruising. Där fanns mörka och undangömda hörn som blev mötesplatser för homosexuella män som annars riskerade åtal för sodomi. När flottan övergav pirerna efter kriget uppstod ett tomrum som med tiden fylldes av marginaliserade och hemlösa queers, bland andra transaktivisterna Sylvia Rivera och Marsha P. Johnson. Människor byggde tillfälliga strukturer vid vattnet och i de omgivande kvarteren, och skapade sammanhang genom gaybarer som det numera legendariska Stonewall Inn, bokhandlare och föreningshus. Trots sina förutsättningar etablerade de en plats att kalla hem.

De övergivna byggnaderna togs i anspråk av en grupp anarkistiska arkitekter, bland annat Gordon Matta-Clark, som experimenterade med motorsåg

Under AIDS-epidemin blev pirerna, liksom många andra platser, måltavlor för sanering. Senare blev de föremål för en enorm stadsutvecklingsplan där en park byggdes och flera grindar sattes upp som förhindrade allmän åtkomst efter en viss tid på dygnet. Men innan pirerna revs fångades platsens unika karaktär genom fotografer som Leonard Fink och Peter Hujar. De övergivna byggnaderna togs i anspråk av en grupp anarkistiska arkitekter, bland annat Gordon Matta-Clark, som experimenterade med motorsåg. Genom närmast kirurgiska snitt och assemblage ifrågasattes de ekonomiska strukturer som över huvud taget möjliggör byggande. 

I sin kommande bok “Anarchitecture After Everything: A Trans Manifesto” ser författaren Jack Halberstam hur anarkitektur sätter motsättningen mellan byggnad och ruin ur spel på ett sätt som gör att byggnaden alltmer liknar den queera kroppen: en uppriven yta, läckande av vatten och elektricitet. Slakthusområdets historia av kött och arbete påminner om Halberstams uppluckrade kroppar. Där har djuren lyfts och styckats medan människorna frusit och slitit. I dag finns industribyggnaderna kvar som estetik, medan de arbetande kropparna nästan helt har försvunnit ur berättelsen om platsen. 

När Stockholm stad tog steget att börja utveckla Slakthusområdet blickade de just mot städer som New York, men även Rom och Köpenhamn. Tidigare industriområden som Meatpacking District, Kødbyen och Testaccio var föregångare för stadsomvandlingen och referenser i en kulturlivsundersökning som genomfördes av kommunen 2015. Men det var inte bara andra liknande områden som skulle locka till sig nya kreativa näringar eller boende, utan kulturen som redan fanns där.

De framhöll att den ofärdiga och tillåtande miljön, med ruffiga lokaler vars låga hyror gjorde dem utmärkta för verkstäder och ateljéer, hade varit en förutsättning för deras arbete

Kulturen har nämligen varit en viktig del i hur Slakthusområdet marknadsförts. Fastighetsbolaget Atrium & Ljungberg beskriver sitt arbete med att utveckla området genom att lyfta fram kulturens roll och hur identiteten förstärks av de historiska industrimiljöerna. “De rymliga industrikåkarna i betong och plåt har fyllts med nattklubbar, och restauranger är på väg att öppna, redan innan nya kontor och lägenheter står redo. Det bokstavligt spirar av liv i vad som annars skulle vara öde byggnader”, säger Andreas Jaeger som är affärsutvecklingschef för södra Stockholm. 

Men byggnaderna var inte öde. I kommunens egen undersökning intervjuades konstnärer, scenografer och kulturaktörer som redan var verksamma i Slakthusområdet. De framhöll att den ofärdiga och tillåtande miljön, med ruffiga lokaler vars låga hyror gjorde dem utmärkta för verkstäder och ateljéer, hade varit en förutsättning för deras arbete. Den autonoma kulturen som växer fram i stadens blinda fläckar skapar en sådan attraktionskraft att de sedan blir en del av stora stadsomvandlingsprojekt. 

Trots att området till stor del fortfarande liknar en byggarbetsplats flyttar nu de första hyresgästerna in i kvarteret Kylfacket, där den dyraste hyresrätten ligger på 34 400 kronor. Hela projektet marknadsförs som hållbar stadsutveckling, bland annat genom restaurering och varsamma renoveringar av de kulturhistoriskt värdefulla byggnaderna. Men ett trettiotal hus, vilket är majoriteten av byggnaderna i området, har rivits till en kostnad på 733 miljoner kronor.

“Anarkitektur ramar in övergivenheten samtidigt som den bevarar platserna som marknaden har förkastat i sin obevekliga jakt på gentrifiering”, skriver Halberstam. Matta-Clark och anarkitekterna skar i byggnader som marknaden hade övergett. De gjorde inga anspråk på att rädda dem eller öka deras värde. Tvärtom var ingreppen tillfälliga, improduktiva och stundtals destruktiva. De gjorde byggnaden till ett konstverk just därför att den befann sig utanför den ekonomiska logiken. En sådan praktik är numera omöjlig i Slakthusområdet, eftersom själva övergivenheten blivit en del av områdets ekonomiska värde.

Städer investerar ofta i kultur, men det händer mer sällan att de investerar i de materiella villkor som gör att autonom kultur över huvud taget kan uppstå

När sociologen Ruth Glass myntade begreppet gentrifiering handlade det om hur arbetarklassens bostadsområden successivt togs över av medelklassen. Slakthusområdet följer delvis samma logik, men med en viktig skillnad. Här är det inte bostäderna som först gör platsen attraktiv, utan den kultur som vuxit fram i mellanrummet efter industrin.

Det stämmer att stadens satsning innebär stora investeringar som gör att fler människor får tillgång till kultur. Städer investerar ofta i kultur, men det händer mer sällan att de investerar i de materiella villkor som gör att autonom kultur över huvud taget kan uppstå. Frågan är då vilken kultur som faktiskt möjliggörs. Den autonoma kulturen får ge plats åt institutioner, utbildningar och kulturverksamheter som verkar inom stadens planerade ramar. Och visst kan en konstskola utbilda konstnärer, och ett museum visa konstverk. Men en billig verkstad eller en övergiven industrilokal kan göra det möjligt att misslyckas i åratal innan någon ens fattar vad som pågår. En stad behöver också platser där nya uttryck kan uppstå utan att direkt konsumeras. 

Pride har alltid handlat om att ta plats i staden. Att festivalen flyttar till Slakthusområdet känns därför både självklart och paradoxalt. Den söker sig till en plats vars senare identitet formats av frihet och improvisation, samtidigt som den anländer i samma ögonblick som denna frihet håller på att institutionaliseras. Var kommer nästa generation att hitta de platser där de kan pröva vilka de är, innan de blir en del av stadens planering?