I veckan inleds Stockholm Pride, bara dagar efter dådet mot Prideparaden i Berlin.

Du måste inte förstå allt. Du måste inte känna dig hemma.

Men jag hoppas att du som inte är hbtq-person går i Pride i år, skriver Aaron Kroon, ordförande för Regnbågsfonden.

Aaron Kroon är styrelseordförande för Regnbågsfonden.

Foto: Pressbild

Öppna bild i helskärm

Sorg vid platsen där en bil körde in i folkmassan vid Berlin Pride.

Foto: MARKUS SCHREIBER AP/ TT NYHETSBYRÅN

Öppna bild i helskärm

En minnesplats har upprättats vid Tiergarten i Berlin.

Foto: MARKUS SCHREIBER AP / TT NYHETSBYRÅN

Öppna bild i helskärm

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.

DEBATT. Det finns en känsla som är fulare än nästan alla andra att erkänna: rädsla. Kanske särskilt när man tillhör en grupp som så ofta förväntas visa motsatsen. Vi ska vara stolta, synliga och modiga. Hålla handen lite hårdare när någon tittar, ta plats. Aldrig låta hatet vinna.

Jag tror på allt det där. Men jag tror inte att ansvaret för att vara modig ska läggas på oss som har anledning att vara rädda. Inte på oss ensamma.

Som hbtq-person känner jag igen den rädslan, och som ordförande för Regnbågsfonden ser jag den i andras berättelser. Människor som tittar sig över axeln på väg hem från en gaybar. Som tänker efter innan de håller sin partner i handen. Som läser av ett rum innan de berättar vem de älskar. Inte för att de skäms. Utan för att de vet att det fortfarande kan finnas ett pris för att synas.

I går morse, några timmar innan attacken i Berlin, fick jag en kommentar på Linkedin. En man undrade varför människor som känner sig utstötta måste ”springa på gator och torg utklädda” i stället för att leva ”normala liv”. 

Innan jag ens hunnit läsa klart nyheten om ett attentat i Berlin kom tanken: var det riktat mot oss? Jag visste inte då. Jag vet fortfarande inte vad utredningen kommer att visa. Det är heller inte poängen. Poängen är att frågan kom så snabbt. Att den inte kändes orimlig.

Vi har sett det förr, med attackerna mot Pulse i Orlando och mot Oslo Pride. Vi vet att platser för glädje, kärlek och gemenskap också kan bli måltavlor.

Det är därför jag skriver till dig som inte är hbtq-person. Till dig som tycker det är självklart att människor ska få älska vem de vill, men som kanske aldrig känt att Pride angår dig: det gör det! För friheten att vara öppen kan inte försvaras enbart av dem som riskerar något genom att vara det.

Det är lätt att säga att vi inte får låta oss skrämmas. Det är svårare att vara den som måste avgöra om det är klokt att hålla sin man i handen just här, just nu. Om den där blicken bara var en blick. Om det är bättre att ta en annan väg hem.

När vi säger till hbtq-personer att inte vara rädda lägger vi ansvaret på fel människor. Det är klart att vi får vara rädda. Rädslan betyder inte att hatet har vunnit. Den betyder att vi har något att förlora, och något att försvara.

Stockholm Pride börjar i veckan. Kanske har du aldrig gått. Kanske känns Pride för politiskt, för högljutt eller som något som tillhör någon annan. Jag hoppas att du går i år. Du måste inte förstå allt. Du måste inte känna dig hemma. Du behöver inte heller gå för att visa att du är modig. 

Gå för att ingen ska behöva göra sig mindre för att känna sig trygg. Gå för att friheten att vara oss själva måste försvaras av fler än oss själva.

Kom inte för att visa att du inte är rädd. Kom för att visa vad du är rädd om.

Av Aaron Kroon

styrelseordförande, Regnbågsfonden