Publicerad 16 sep 2025 kl 14.00

I sin nya essäbok skriver Kristoffer Leandoer hur läsning kan förvandla oss.

Ulf Olsson störs lite av självklarheten i ”Det är läsaren som skriver boken”.

Kristoffer Leandoer skriver om läsningens betydelse för oss som människor.

Foto: ANNA-KARIN NILSSON

Öppna bild i helskärm

Ulf Olsson är professor emeritus i litteraturvetenskap och kritiker på Expressens kultursida.

Foto: OLLE SPORRONG

Öppna bild i helskärm

RECENSION. Kanonisering pågår: Kristoffer Leandoer skriver. Så kunde man sammanfatta Leandoers essäbok ”Det är läsaren som skriver boken”: det är i skrivarnas och läsarnas arbete som kanon formas och omformas. Men titeln är enkel, för enkel: om jag verkligen skriver Leandoers bok vill jag ju gärna ha min del av royaltyn.

Men icke.

Foto: Natur & Kultur

Öppna bild i helskärm

Läsa, skriver Leandoer, är ett ”komplicerat arbete”. Onekligen – därför lärs läsandet också ut, forskning bedrivs, läskrisen debatteras, kanonutredningar tillsätts. Läsning är med andra ord en samhällelig praktik, på en gång tvingande och elastiskt frihetlig. Människor måste fås att läsa – och några tar då chansen att låta läsandet bli en ”transformativ akt”, som Leandoer kallar det, ett sätt att ”leva sig in i det annorlunda”. Men om man nu inte läser med denna öppenhet, då blir läsningen ”en slapp och självbelåten spegelbild”.

Ett antingen eller, välj god eller välj dålig läsning. Det är som om gångna tiders kristna moralism faktiskt styr också Leandoers tanke. Hans tanke om läsningen som förvandlar läsaren är nog bara den gamla kristna trosvissheten att bibelläsning skall göra oss alla troende, kanske som läsaren i Lotta Lotass debutroman ”Kallkällan”, han som ”satt med Bibeln i knät och huvudet lutat därmot. Att han införlivade skriftens ord.” 

Den goda läsaren, betonar Leandoer gång på gång, skriver boken, ”iscensätter, regisserar, filmar”. Det låter sympatiskt, det är sympatiskt – men varför detta plötsliga byte av medium? Och är det verkligen så att alla litterära texter genererar samma sorts läsning? Leandoer anför själv litterära verk där läsningen problematiseras: ”Don Quijote”, ”Madame Bovary”. Han kunde ha gått vidare och diskuterat moderna verk som närmast tycks vägra hans typ av inkännande och medskapande läsning, som exempelvis den dikt av Kurt Schwitters som består i alfabetet baklänges eller Ekelöfs klassiska ”krossa bokstävlarna” – texter svåra att iscensätta och filma…

I stället dyker till sist ”normalläsaren” upp. Men om nu läsning är en förvandlande akt, hur kan det finnas en ”normalläsare”? En enda gång nämns denna läsare, men jag tror att det är en sådan som spökar i hela boken. Leandoer ser sig själv tilltalad och förvandlad av litteraturen, den gör honom, menar han, till ”andra person singular”. Men boken är skriven i första person plural, med ett ”vi” som aldrig problematiseras. Inte heller finns här många spår av de materiella och samhälleliga villkor som definierar litteraturen och läsningen. Om man vill visa på läsarbetets komplexitet måste praktiken historiseras.

Tydligast blir det motsägelsefulla i bokens kanske mest spännande kapitel, om de bibliotek och läsningar som diktatorerna Enver Hoxha och Josef Stalin lämnat efter sig. Det är fascinerande nedstigningar i dessa bibliotek som Leandoer utför: han hittar ett jazzlexikon hos Hoxha, Flauberts ”Sallambô” hos Stalin. Man får genom Leandoers redogörelse en stark känsla av att också diktatorer hänger sig åt den där läsningen som ”iscensätter, regisserar, filmar”…

Annons

Då hotas inte bara litteraturen…

Leandoer skriver fint, han rör sig ledigt mellan soulsångaren Smokey Robinson och författaren Marilynne Robinson. Här finns, som alltid med Leandoer, värdefulla läsfrukter att ta hand om, fina porträtt som det av författaren Jean Rhys. Men jag störs av den lite för salvelsefulla självklarheten i alla dessa deklarationer av litteraturens betydelse för läsaren.

Det finns i dag en politisk panik kring det minskande läsandet. Men är det för att politiken och makten vill uppmuntra oss till förvandling? Ja, kanske, men nog inte till Leandoers fantiserande läsare. Gäller inte paniken att läsningen också är nyttig och därmed samhälleligt viktig? Att läsandet minskar kanske omvittnar att den disciplinering som det innebär att lära sig läsa misslyckas – de som borde och skulle ha läst har hittat andra sätt att iscensätta och regissera sig själva. 

Då hotas inte bara litteraturen, utan också de samhälleliga nyttoeffekter som lästräningen faktiskt medför: förmågan att ta till sig komplexa instruktioner och manualer. Och även då den viktigaste nyttan, förmågan att genomskåda samtidens floskler.

ESSÄ

KRISTOFFER LEANDOER

Det är läsaren som skriver boken

Natur & Kultur, 306 s.

Visa mer

Ulf Olsson är professor emeritus i litteraturvetenskap och kritiker på Expressens kultursida.