Häromdagen lyssnade jag till den andra delen i Expressens dokumentärserie om journalisten Amun Abdullahi. Jag var irriterad redan innan dokumentären satte i gång då ytterligare en svart kvinnas liv summeras efter utsattheten för våld. En annan anledning var blicken genom en vit kvinnas ögon. Även om journalisten Anna Gullberg bara menar väl och vill väcka Abdullahis minne genom att berätta om vem hon var så kretsar dokumentären ändå till stora delar kring mordet, utanförskapet hon kände som journalist på Sveriges Radio samt hatet hon fick utstå från sina landsmän i Järva.

”Vi är två vita kvinnor lika aparta här som Amun måste ha känt sig på Publicistklubbens scen”, säger Gullberg i dokumentären när hon promenerar i Rinkeby tillsammans med Amuns gamla vän. Men ingen ifrågasätter deras närvaro eller trovärdighet, och inte bär dessa två kvinnor på en konstant rädsla över att inte höra hemma. De är inte de första vita kvinnorna som någonsin gått på Rinkebys gator. I korta inklippta ljudupptagningar får jag dock höra Amuns röst, och det får mig att vilja veta mer. Jag vill veta vem hon var, vad som drev henne att bli journalist och höra fler översatta intervjuer från Öppna kanalen. Det borde finnas, men våldet blir i dokumentären mer intressant än berättelsen om individen Amun.

Vidare hintar Gullberg om hur de vita manliga kollegorna fnyste åt Amuns försök att få ett erkännande i journalistkåren. Om man lyssnar noga kan man även höra en viss kritik mot de vita kvinnliga kollegorna. Att vara kvinna och invandrare är likställt med vanmakt. Trots att författaren Lars Ahlin inte är något av det beskriver han denna känsla så väl i novellen ”Inga ögon väntar mig”: ”Man la ner mig på soffan och flera höll mina armar och ben. Jag tjöt fortfarande. Jag ville inte tjuta, men det tjöt fortfarande. Jag ville inte kasta mig på soffan och spänna musklerna och hugga med tänderna, men allt detta hände i alla fall. Herregud, jag märkte ju genast hur hopplöst det var för mig. Här väntade inga ögon efter mig.”

 

Det finns en maktlöshet när majoriteten i förväg bestämt sig om vem du är, vad du ska tycka och känna utan att överhuvudtaget möta dig som individ. Jag tror att det var samma maktlöshet Abdullahi kände när hon gav upp journalistkarriären på Sveriges Radio. Hon som avslöjade hur al-Shabaab rekryterade svensk-somaliska ungdomar från en fritidsgård i Rinkeby hyllades först men mötte också kritik. Enligt Expressens radiodokumentär misstrodde kollegorna från SR:s radioprogram ”Konflikt”, med Randi Mossige-Norheim i spetsen, Amuns uppgifter om rekryteringarna.

Hon skulle trots allt vara en biroll i någon annans historia, möjligtvis sträcka sig till att vara en intervjuperson beroende på om hon passar in i rätt vinkel som bestäms av andras föreställningar

Enligt Gullberg gav sig ”Konflikt” ut till Rinkeby för att försöka hitta källorna. Men de hittade varken källor eller bevis, vilket ledde till att Amuns avslöjande misstroddes. När stora namn som Mossige-Norheim misstror ens journalistiska kompetens anar jag att mediebranschen sluter sig kring det stora namnet och vad som får belysas och inte. Abdullahi som gick emot den dåvarande mediala normen sågs inte som en stark trendbrytare utan snarare som en invandrare som saknade kunskap och vett att hålla sig inom ramen för vad som förväntas av henne. 

Jag tror att det var relativt lätt att svika Amun Abdullahi. Man kan prata om medial ängslighet kring invandrarfrågan och rädslan inför SD:s framväxt, men man kan även – vilket jag tror är av stor betydelse – prata om föreställningen om vem Amun borde vara och vem eller vilka hon borde ha ska skyddat för att framställas som trovärdig. Jag tror att det var lättare för en del av hennes kollegor att avfärda hennes scoop när hon gick emot normerna för vem invandraren är. Hon skulle trots allt vara en biroll i någon annans historia, möjligtvis sträcka sig till att vara en intervjuperson beroende på om hon passar in i rätt vinkel som bestäms av andras föreställningar.

 

Kanske skulle Amun ha överlevt om hon vetat hut genom att sitta hemma och ta hand om sina barn och vara en del av arbetslöshetsstatistiken. Eller likt en galärslav slita i den svenska vården för att sedan få en slags medial upprättelse av majoritetssamhället som säger att sådana som Amun förtjänar att bo och leva i Sverige. Hennes kropp skulle hatas, helst mördas av rasister eller kvinnoförtryckare, och själen skulle förmultna av människor som ville väl men som inte såg på Amun som en jämlike. Men att överleva innebär inte att leva, vilket jag tror att Amun i allra högsta grad ville.

”Förbarma er över mig. Tala till mig. Se in i mina ögon. Ta in mig i eran gemenskap så att jag kan känna att jag lever och är till som människa. Men jag fick inte ett ord över läpparna”, fortsätter Ahlins novell. Jag tänker på hur Abdullahi inte alls var som morfadern, pappan eller maken i novellen. Hon försökte med hela handen visa ett systemfel i Järva och blev likt kungadottern Kassandra misstrodd för att hon inte bekräftade den andres blick. När hon sedan flydde Sverige och mördades i Somalia blev det som om Amun upphöjdes igen. Nu har hon fått huvudrollen i en dokumentär som handlar om hennes mördade kvinnokropp. Hur god viljan än må ha varit att göra en radiodokumentär om Abdullahi pressades hon till slut in i en snäv syn och förvägrades att betraktas som jämlik.

 

Segen Meles är författare och skribent samt verksam som projektledare vid Folkets Hus i Rinkeby.