Rutger Brattström

Publicerad 29 jul 2026 kl 18.00

I Christopher Nolans The Odyssey har Odysseus förvandlats till en hårdkokt cowboy med moraliska kval. Hollywoods logik fick följa med till bronsåldern.

Matt Damon har bara ett ansiktsuttryck: besvärad.

Foto: Pressbild / Universal

Öppna bild i helskärm

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

Rutger Brattström

I nästan 3 000 år har människor fört vidare berättelsen om Odysseus äventyr. Hjältens långa hemfärd genom Medelhavet har humor, spänning, sorg, vänskap, hemlängtan och en moraliskt tvivelaktig huvudperson. I Christopher Nolans version reduceras huvudpersonen till en snäll kille med ångest.

I Homeros version är Odysseus en patologisk lögnare som inte har något emot att knäcka ägg för att laga omelett. I Iliaden tillfångatar han vid ett tillfälle spejaren Dolon, och lovar att inte döda honom i utbyte mot underrättelser om det trojanska försvaret. När Dolon väl berättat sina hemligheter låter Odysseus sin kompis hugga huvudet av honom. Kompisen hade ju inte lovat något – ett kul prank.

Den antike Odysseus är en livsnjutare som är på äventyr. Likt en engelsman på svensexa verkar han tycka att andra regler gäller utomlands. Inte sviker han sin fru bara för att han ligger med Kirke och Kalypso i åtta år på väg hem från Troja.

I Nolans version ägnar sig inte Odysseus åt våld för skojs skull, eller sex för den delen. I stället tillbringar han stora delar av filmen med att ha kval över sin roll i att förstöra Troja, att förlora kamrater utan att kunna begrava dem och slakten på friarna han möter vid sin hemkomst.

Den Odysseus som dyker upp på bioduken är lite … tråkig.

I båda berättelserna gör Odysseus vad som krävs av honom, men Nolan verkar inte tro att publiken klarar av en självsäker spjuver. I stället spelar Matt Damon en humorbefriad sorgsen massmördare som styrs mer av sin besättning än av sin egen agens. Men försöket att ge huvudpersonen våndor gör honom ännu värre.

Den moderne Odysseus tycks inte ens vilja komma hem, så fort han kommer dit reser han bort igen. Han tycks framför allt vilja dämpa sin ångest med narkotiska lotusblommor och glömma både sin familj och sina handlingar. 

Den antike Odysseus har i stället flera mål i livet som han har svårt att balansera: ära, njutning och berömmelse. Men till slut inser han att hemkomsten, Nostos, är av överordnad betydelse. Det gör att friarnas avrättning blir begriplig. Odysseus är beredd att återerövra sitt hem oavsett kostnad i blodsspillan. Han låser dörrarna och slaktar de obeväpnade inkräktarna en efter en.

Nolan vågar inte iscensätta massakern utan försöker i stället göra slutstriden till en spännande kamp. Damons Odysseus har varken rustning eller svärd utan enbart bågen som bara han kan stränga – friarna får snart tag på allsköns vapen. Inte heller hänger han de tjänstekvinnor som förrått hushållet under hans frånvaro.

Nolan har kanske rätt i att den moderna publiken inte hade uppskattat en hänsynslös hjälte med komplexa bevekelsegrunder. Samtidigt är det svårt att inte känna att den Odysseus som dyker upp på bioduken är lite … tråkig.

Vid inget tillfälle är han oberäknelig. Vid inget tillfälle får han publiken att skratta. Matt Damon är inte på äventyr, han utsätts för dem med en bekymrad min. Någon njutning är det inte tal om. Relationen med Kalypso påminner mest om en PTSD-behandling.

Intressanta hjältar handlar utifrån sina föränderliga bevekelsegrunder. Men för att inte förarga någon blir Hollywoods Odysseus en slät figur. Han är lika mycket åskådare till sitt eget öde som publiken.

De kommande 3 000 åren kommer berättelsen om Odysseus att leva kvar i Homeros tappning. Nolans lär dra in lite stålar från biosalongerna, men avtrycket lär snart sköljas bort av Egeiska havets vågor.

Rutger Brattström är vikarierande ledarskribent på Expressens ledarsida. Läs fler av hans texter här.

LÄS MER: Duschdårens våta dröm – grannarna fick betalaLÄS MER: Tyck synd om mig – köttberget tog min pension