Publicerad 30 jul 2026 kl 18.00
Det svenska valet är redan i gång – i utlandet. Tyvärr är regelverket som hämtat från en bananrepublik.
Johan Pehrsons första arbetsuppgift som ambassadör blir att ordna riksdagsvalet.
Foto: Samuel Steén / TT
Öppna bild i helskärm
2026 års riksdagsval är officiellt i gång. Från i dag torsdag kan 220 000 röstberättigade utlandssvenskar börja poströsta.
De kan vara avgörande. Vid riksdagsvalet 1979 skiftade majoriteten från vänster till höger efter att utlandsrösterna räknats på onsdagen.
Historiskt har den svenska diasporan röstat till höger om snittväljaren. Det handlar dock om en spretig grupp.
De flesta bor i Europa och Nordamerika och har flyttat för kärlek eller jobb. Men gruppen innehåller också utbytesstudenter, schweiziska skatteflyktingar och pensionärer på spanska solkusten. Med i statistiken finns också allt fler medborgare som återvandrat till sina hemländer, till exempel Irak.
Grupperna har också vitt skilda politiska preferenser. Det märks i valrörelsen. SD har redan affischerat stenhårt i Marbella, medan det islamistiska Partiet Nyans kampanjat i Turkiet.
Det bär en lukt av bananrepublik.
Där någonstans börjar de demokratiska problemen. Många utlandssvenskar får aldrig sina röstkort i postgången – utan svensk folkbokföring är det inte säkert att Valmyndigheten har deras senaste adressuppgifter – och är i stället beroende av att kunna förtidsrösta via svenska ambassader eller konsulat.
Där råder stora skillnader i tillgänglighet. Det är centralt bestämt att förtidsröstningen får starta tidigast 20 augusti, men sedan bestämmer diplomaterna själva hur länge de håller i gång och när vallokalerna ska vara öppna.
Tidigare politiker, som tillträdande ambassadör Johan Pehrson i Portugal, kan alltså avgöra hur röstningen går till på deras ambassader. Det bär en lukt av bananrepublik.
Ordningen är inte bara orättvis, utan kan också förvränga valresultatet.
Dels kan skillnader i totala öppettider leda till olika högt valdeltagande. Ett axplock: i Paris kan man rösta varje vardag i flera veckor inklusive flera kvällar, konsulatet i Chicago har endast ett fåtal fönster på några timmar, och Svenska kyrkan i australiska Melbourne har nästan bara helgtider.
Benägenheten att rösta påverkas av hur enkelt det är. Platser med generösa öppettider kan därmed få oproportionerligt genomslag i valresultatet. Tänk vilket ramaskri det hade blivit om vallokalernas öppettider varierade mellan Djursholm, Rinkeby och Södermalm.
Den stora orättvisan är dock skillnader i det sista valtillfället. Svenskchilenare behöver ta sig till ambassaden i Santiago senast 30 augusti, svenskarna i New York behöver bestämma sig 3 september medan konsulatet i spanska Torrevieja tar emot röster fram till 8 september.
Detta trots att partierna sparar mycket krut till slutspurten. Tänk om valveckan drabbas av skogsbränder, en elprischock eller ett terrordåd som blir klangbotten för SVT:s statsministerduell 9 september eller slutdebatten två dagar senare?
Naturligtvis kan det finnas logistiska utmaningar. Men som en jämförelse kan fransmän i Sverige rösta på ambassaden i Stockholm också på själva valdagarna. Det borde även Sverige kunna lösa. I värsta fall får UD väl skicka en diplomat på sista flyget till Stockholm med valsedlarna i handbagaget och låta utlandsrösterna räknas på onsdagen.
Utlandssvenskarna må vara en liten väljargrupp, men nonchalansen och godtycket gentemot dem är principiellt stötande.
Utrikesdepartementet och Valmyndigheten måste ta deras röster på större allvar.